Blogg 
Under senvåren tillbringade jag ett par dagar med att knäcka en ihärdig utbildningsnöt. Åtta år tidigare hade jag påbörjat min andra magisterexamen, tagit studieledighet från jobbet och fått en bra start på mina studier. Efter ett par år tillbringade jag dock de följande sex åren enbart med dagtidsjobb. Den andra examen hade blivit liggande, och nu måste jag bestämma mig för om jag skulle försöka avlägga den.
Jag har mycket entusiasm för lärande. Jag skulle vilja lära mig mer om ekonomi, artificiell intelligens, pedagogik, utbildningssociologi, juridik och så vidare – och allt tillräckligt internationellt. Jag lyssnar på olika webbinarier varje vecka, läser många tidningar och några böcker. Jag tittar på nyheterna och ibland även på A-studion.
Det sägs att upp till 80–90 % av lärandet för människor i arbetslivet sker på jobbet medan man utför sitt vanliga arbete. Lärande är alltså inte bara att sitta på en kurs, utan är en del av all mänsklig verksamhet. Lärande är särskilt nödvändigt i en snabbt föränderlig sektor som kommunikationssektorn. Allt är i turbulens: verksamhetsmiljön, verktygen och hastigheten. Professionella kommunikatörer stöder experter inom andra områden i den övergripande kommunikationsanpassningen av arbetslivet, vilket innebär att kommunikationsarbetet och dess betydelse ökar alltmer.
Jag undersökte mina alternativ för att fortsätta med min examen i praktiken. Jag hade flyttat 600 kilometer till en ny ort, så det bekvämaste sättet att studera i Helsingfors skulle vara på distans. Inte en chans, påstod de preliminära uppgifterna. Rest hade jag en del. En höst kostade mina tåg- och flygbiljetter mig strax under 800 euro, och jag tyckte inte att det var en omöjlig uppoffring.
Ansökan om byte av universitet kom vid en bra tidpunkt i maj. Det innebär att man byter studieplats från ett universitet till ett annat. Jag borde dock fortfarande ha haft lite tid kvar för att kunna slutföra min examen. (Information för boomers: den begränsade studierättigheten infördes vid universiteten år 2005. Examen ska avläggas inom en angiven tid som vanligtvis är 7 år för en fullständig masterexamen på 3+2 år).
När jag tittade på strukturen för de återstående studierna och antalet kurser blev jag kallsvettig: ain’t nobody got time for that! Jag föredrar att fortsätta som jag har gjort den senaste tiden – att plocka upp akut nödvändiga kunskaper och färdigheter här och där.
Utan att jag visste det sammanföll min reflektion med flera utbildningstrender. För det första finns det en ökning av modulärt lärande. Människor i arbetsför ålder som vill förnya sina kunskaper har inte alltid tid att börja om från början med en hel examen, utan måste kunna bygga vidare på det gamla – snabbt och mycket flexibelt. Det här är den vägledande principen bakom Digivisio, en gemensam insats av alla 38 högskolor i Finland. I Digivisio 2030 samlar universiteten och yrkeshögskolorna sitt utbud på ett ställe där den lärande kan botanisera. Det första genomförandet, brickan för kontinuerligt och flexibelt lärande, kommer att lanseras i slutet av år 2024. Lagringen av den lärandes alla prestationer på en enda plattform ligger långt fram i tiden.
Modularitet utmanas av arbetsgivarnas vanor och strikta behörighetskrav inom vissa sektorer. Blir arbetslivet mer flexibelt för att acceptera kompetensbevis med lägre kvalifikationsnivåer? För mig är ett tydligt exempel den pedagogiska behörigheten för vuxenutbildare (60 sp), som jag i alla fall kommer att behålla från mina studier.
Den andra trenden är lika stark som den första: lärandet måste kunna överskrida de barriärer som tid och plats utgör. När tiden är begränsad, måste lärandet anpassas till den lärandes tid och plats, inte tvärtom. Hur mycket jag än berömmer interaktion ansikte mot ansikte är kostnaden för hög om det krävs en resa på två dagar. Jag har ingen särskild lojalitet mot de högskolor som ligger nära mig – jag vill enkelt kunna ta till mig mina kunskaper där de håller högsta kvalitet!
För det tredje måste både individen och samhället lära sig att optimera utbildningen. Någonstans på vägen in i mitt nya studieområde insåg jag att min inkomstnivå inte skulle öka. Samtidigt hade jag använt min studieledighet till att återuppliva mitt gamla yrke. I en rekryteringsprocess skulle jag inte bli ifrågasatt av det faktum att jag bara hade en magisterexamen, inte två. Ibland har jag varit nära arbetslöshet och fått leta hårt efter arbete, men på det hela taget är min ställning på arbetsmarknaden god.
Det har talats mycket om detta på samhällsnivå, till exempel i samband med regeringsbildningen. Det är dyrt att ordna omfattande examina, så det är nödvändigt att kunna undersöka bakgrunden till dem som avlägger dem.
Hur gick det då med min reflektion i slutändan? Jag fattade det högtidliga beslutet att hoppa av examensutbildningen med huvudet högt. Med detta beslut rider jag på den hetaste vågen av utbildningsrevolutionen och frigör min tid för fler ämnesområden. Lärandet tar aldrig slut!
Elina Mattila-Niemi
Författaren är kommunikationschef och kontaktperson för projektet Digivisio vid Uleåborgs universitet
Twitter @Elina_Nie
Följ utbildningspolitiska påverkare och debattörer på Twitter