Podcast 
Vilka megatrender påverkar lärande och utbildning? Hur ser framtiden ut för lärande just nu? I det första avsnittet av podcasten Oppimisen seuraava luku diskuterar vi lärandets framtid med Aalto-universitetets rektor Ilkka Niemelä och Sitras expert Sanna Rekola. Projektledare Hanna Nordlund är moderator för podcasten.
Podcastens språk är finska.
Lyssna på avsnittet:
Textalternativ till avsnittet
Hanna Norlund:
Välkommen till podden för projektet Digivisio 2030, som fördjupar sig i hurdan framtid för lärande vi för närvarande bygger i Finland. Jag heter Hanna Nordlund och med mig har jag olika expertgäster. Det är här Lärandets nästa kapitel.
(Musik)
Hanna Norlund:
Detta är början på vår nya podcast, som diskuterar teman för framtida lärande ur olika perspektiv med intressanta experter. Som gäster i det här första avsnittet har jag Aalto-universitetets rektor och ordförande för styrgruppen för projektet Digivisio 2030 Ilkka Niemelä samt Sitras framtidsexpert Sanna Rekola. Idag ska vi bland annat diskutera hurdana megatrender som kommer att påverka utbildning och lärande i framtiden och hur framtiden ser ut just nu. Det är verkligen fint att ha dig som gäst, Ilkka. Du arbetar som rektor för Aalto-universitetet och även som ordförande för Digivisio-projektets styrgrupp. Kan du till att börja med sammanfatta vad Digivisio-projektet handlar om?
Ilkka Niemelä:
Ja. Det är ett unikt projekt i Finland. Med andra ord arbetar hela högskolefältet tillsammans för att skapa ett flexibelt, universitetsövergripande och lärandeorienterat inlärningsekosystem för framtida behov.
Hanna Norlund:
Och den andra expertgästen är Sanna. Du arbetar på Sitra och har deltagit i beredningen av Sitras Megatrender-rapport som publicerades i början av året. Vilken inlärningsfråga har varit särskilt aktuell eller nära ditt hjärta den senaste tiden?
Sanna Rekola:
Jag har tänkt ganska mycket nu när jag gör Megatrender, att jag tidigare när jag var involverad i Sitras Bildning+-projekt funderar på hurdana mål och målsättningar vi sätter upp för lärandet i allmänhet och vem som sätter upp dem och vad som egentligen är det narrativ som styr utbildning och pedagogiskt tänkande i vår tid och vad det kanske borde vara. Det är vad jag har tänkt mycket på den senaste tiden.
Hanna Norlund:
Låter mycket intressant. Vi har framtidens lärande som dagens ämne. Vilka är era allra första känslor ni kommer att tänka på av dessa ord? Om du börjar, Ilkka.
Ilkka Niemelä:
Ja. Jag känner att det faktum att lärande har en framtid, och lite kanske till och med om vi tänker på det mänskligt livet, så kanske det är en sak som blir allt viktigare för oss. Lärandet är inte begränsat till barndomen, utan det är något som faktiskt följer oss hela livet. Världen förändras i en sådan takt. Vi kommer nog till de här sakerna när vi lyssnar lite mer på Sanna. Det känns som att det här är vad jag tänker på. I framtiden kommer lärande att vara mycket viktigt och det kommer att bära hela vår livscykel.
Hanna Norlund:
Hur är det med Sanna?
Sanna Rekola:
Tja, kanske tar jag vid där jag slutade, om varför vi faktiskt lär oss saker. På något sätt ser jag att när det gäller framtidens lärande står vi just nu inför ett paradigmskifte. Detta har diskuterats mycket i internationella forum. Unesco har till exempel lett processen Future of Education, som har begrundat vad lärande faktiskt är idag, och detta har också diskuterats i Finland. Jag anser att kommissionen för hållbar utveckling, som förra året utarbetade färdplanen för Agenda 2030, på något sätt står inför en verkligt viktig fråga. De drog slutsatsen att utbildning och kompetens samt hållbara livsstilar är ett av de viktigaste förändringsområdena när man rör sig mot framtiden. Vi behöver alltså lärande för att bygga en hållbar framtid och vi måste kanske ännu mer ta hänsyn till våra samhällsproblem och utmaningar i lärandet.
Hanna Norlund:
Lärandet förändras och som Ilkka sa är det med oss hela livet, och det finns flera megatrender som påverkar i vilken riktning lärandet går. Sanna, berätta lite om vilka megatrender du i synnerhet tror att kommer påverka lärandet i framtiden.
Sanna Rekola:
Ja. Megatrender är alltså stora framtida utvecklingsprocesser. I januari 2023 publicerade vi i Sitra en uppdaterad rapport om hur den här tidens stora utvecklingsprocesser, megatrender, ser ut. Vi identifierade fem stora förändringar som vi inte kan ignorera. De är naturens bärkraft som smulas sönder, välfärdens utmaningar som växer, kampen för demokrati som hårdnar, konkurrensen om digital makt som accelererar och ekonomins grundvalar som brister. Alla dessa är riktigt stora förändringar som jag är säker på kommer att påverka allt detta lärande på ett eller annat sätt eller på många olika sätt. Men jag tänker kanske också att dessa megatrender är relaterade, och att det är värt att titta på dem som en helhet och överväga deras effekter på varandra. Alla förändringar påverkar alltså lärandet, men det skulle också vara bra att tänka på dessa som en helhet, hur ser vi på megatrender, vilken typ av kompetensbehov vi nu står inför, när vi tänker på naturens bristande bärkraft, som är kärnan i allt. Det är kanske den viktigaste megatrenden för mig personligen, och vi på Sitra har också velat sätta den i centrum av megatrenderna, eftersom det är den förändring som mest påtagligt avgör vår framtid. Faktum är att vårt sätt att bemöta den kommer att påverka i vilken riktning vi går i praktiken. Den ekologiska hållbarhetskrisen är redan här, och vi måste leta efter lösningar på den utan dröjsmål, och detta utmanar oss som samhällen att förnya oss på ett verkligt omfattande sätt, och dessa effekter kan ses på alla områden i kompetensbehoven och gällande vart lärandet bör riktas. Så här tänker jag.
Hanna Norlund:
Ilkka, om du tänker på det genom ditt eget arbete, vilka megatrender ser du som redan har en särskilt stark inverkan på lärande och utbildning?
Ilkka Niemelä:
Många nivåer. En är naturligtvis den innehållsliga, med frågor som rör lärandemål och sådant. Och frågorna om hållbar utveckling, som naturligtvis handlar om ekologisk hållbarhet, men också om biologisk mångfald, är sådana som kommer inkluderas starkt i lärandehelheterna och i lärandemålen. Den andra stora frågan är kanske de underliggande frågorna om snabb teknisk utveckling och de förändringar som sker i den, vilket gör lärandet annorlunda. Man måste fundera på vilka saker man vill behärska och lära sig i varje skede. Och här är förmågan att lära sig faktiskt en av de viktigaste stora sakerna, för vi ser att världen förändras i en sådan takt att det primära inte längre är att studera faktainformation. Det måste göras hela tiden. Sedan har vi naturligtvis den digitala omvandlingen, som kommer att ha en stark inverkan på lärandet nu och hur vi utför arbetet och organiserar. Under pandemin skedde ett stort steg beträffande detta. De här megatrenderna påverkar redan nu hur arbetet kommer att se ut i framtiden. Ett universitet måste alltid titta på arbetslivet, inte vad som händer där nu, utan hur det kan se ut om 50 år, när studenterna tar examen. Nu verkar det som om arbetslivet genomgår en stor omvandling. Arbetsbegreppet förändras och vi måste förbereda oss för det. Det märks också. Men kunskapens betydelse i dagens samhälle ökar faktiskt allteftersom saker blir mer komplexa. När de frågor som behöver tas upp är svåra behövs nya experter. Talangbristen och -konkurrensen är redan på en mycket högre nivå än för till exempel 10 eller 20 år sedan. Det har också en enorm inverkan på hur verksamhetsmiljön ser ut, det vill säga för studenterna och sedan också forskarna och lärarna. Åtminstone sådana saker syns redan direkt i trenderna just nu i det arbete som görs på universitetet.
Hanna Norlund:
I båda era anföranden betonas i hög grad inriktningen på framtiden och å andra sidan hållbarheten och det faktum att vi ständigt måste lära oss. Ilkka, du har varit med i projektet Digivisio 2030 sedan starten. Hur skulle du beskriva sättet på vilket lärosätena arbetar tillsammans i detta projekt för att skapa framtidens lärande?
Ilkka Niemelä:
Det fanns många intressanta nivåer. En är att ett sådant här projekt vill göra det möjligt att komma samman, att skapa en bild av den gemensamma situationen, att lära av varandra, och också att skapa en gemensam vision för framtiden som skulle kunna svara på dessa stora utmaningar. Det är kanske en av de stora sakerna som ett sådant här projekt har medfört för universitetet. Vi har diskuterat mycket sinsemellan och i olika nätverk och grupper, men nu när hela universitetsområdet är involverat är det en enorm tillgång. Sedan möjliggör det här projektet samskapande. Det vill säga man kan ta ganska mycket av lärosätenas kompetens för att göra gemensamt utvecklingsarbete. Istället för att alla arbetar i sin egen högskola på sin egen egendom kan vi ta in våra bästa experter för att göra gemensamt arbete. Den tredje nivån är kanske är ganska konkret. Vad kan uppnås, hur ser det ut och hur involverar vi lärandena. Utvecklingsarbetet påskyndas ju genom att också börja genomföra idéerna och lära sig under resans gång. Vi gör detta arbete med agila metoder som är mycket användarorienterade, lärandeorienterade. De skapar en möjlighet att gå mycket djupare och längre än någon enskild högskola självständigt skulle kunna göra. Det är genom dessa mekanismer som ett sådant här projekt kommer att göra det möjligt för oss att å ena sidan genomföra det nuvarande undervisnings- och forskningsarbetet, men parallellt med det bygga upp ett mycket framåtblickande verksamhetsmodell där vi kan använda de bästa talangerna och idéerna. Och å andra sidan hjälper det också oss alla i förändringsarbetet.
Hanna Norlund:
Hur tänker du, Sanna, hur viktigt är det att samarbeta, att skapa en gemensam nulägesbild, att lära av varandra och att förstå sina användare för att förstå megatrender och förbereda sig för framtiden?
Sanna Rekola:
Verkligen viktigt. Det låter riktigt bra med det här samarbetet som universiteten gör i det här projektet och ungefär som den typ av verksamhetsmodeller som vi behöver i samhället i stort nästan var som helst. På något sätt anser jag att när dessa megatrender och de utmaningar som är förknippade med dem är så enorma och ingen aktör, inget land, ingen organisation kan svara på dem, då behöver vi ett brett och även gränsöverskridande samarbete. Vi letar även efter partners på ställen där vi kanske inte förstått att göra det tidigare, och strävar till ett mer övergripande synsätt i förhållande till dessa utmaningar och även till dessa lösningar. På något sätt, när dessa megatrender är sammanflätade med varandra, är det verkligen viktigt för oss att tänka på dem som en helhet. Till exempel det faktum att naturens bärkraft brister, vår förmåga att reagera på det beror mycket på hur vi lyckas förnya vårt ekonomiska system eller i vilken riktning digitaliseringen, dataekonomin utvecklas. Alla dessa megatrender hänger ihop, och det kräver att vi har en ny typ av kreativitet för att lösa dessa utmaningar. Vi har inga färdiga svar. Vi måste utsättas för en gemensam osäkerhet som vi sedan börjar leta efter lösningar från. Vi står nu inför mycket komplicerade frågor och vi behöver en systemförändring, för vilken samarbete och samarbetsförmåga också måste byggas upp.
Hanna Norlund:
Vi vet att åldersklasserna krymper i Finland och att expertbristen i arbetslivet också påverkar experter på hög nivå, och till exempel teknologiindustrin uppskattar att vi år 2030 kommer att behöva 130 000 nya experter, och cirka 60 procent av dem borde också ha en universitetsexamen. Vi har alltså ett verkligt behov av att höja kompetens- och utbildningsnivån i hela nationen. Hur tänker du, Sanna, en hur pass kritisk fas går vi igenom beträffande detta just nu?
Sanna Rekola:
Det är ett kritiskt skede i avseendet att vi faktiskt har ganska akuta utmaningar i samhället som vi behöver kunna lösa, och även behovet av kompetens kopplat till just dessa utmaningar. I den meningen kan man säga att det är livsviktigt och en investering i framtiden att investera i kontinuerligt lärande och lärande i allmänhet, något som vi måste göra om vi också vill ge de kommande generationerna en beboelig planet. På något sätt accentueras naturligtvis brådskan då man tänker på den ekologiska hållbarhetskrisen, som ju inte väntar på att den ekonomiska cykeln ska fluktuera eller liknande. Vi måste snarast ta itu med de problem som vi redan är väl medvetna om, men som vi inte alltid kommer ihåg att prioritera. För ju långsammare vi svarar på dem, desto mer sannolikt är det att vi sedan kommer att stöta på dem senare i krisläge och sedan ha större problem. På något sätt, ur en kompetenssynvinkel, tror jag att det verkligen är viktigt att vara framtidsorienterad, som redan framkommit, och dessutom hålla dagens behov i åtanke hela tiden när inlärningsutbudet utvecklas, att vi även tänker aktivt på framtiden på längre sikt och utnyttjar den även ur ett framtidsperspektiv. Till exempel kan vi genom megatrender observera många saker som vi vet kommer att finnas i våra liv i framtiden och vilken typ av kompetenser som är förknippade med dem. Även om vi å andra sidan också vet att vi lever i en sådan här post-normal tid, där överraskningar och kriser också inträffar och det är omöjligt att förbereda sig för dem helt och hållet, kan vi ändå använda prognoser för att se eller förutse dem, och ofta orsakas de just av dessa mer långsiktiga och långsiktiga förändringsprocesser, megatrender. I det avseendet kan megatrenderna också hjälpa oss att möta dessa överraskningar och kriser. Så på något sätt borde man få lärandet att pulsera i samma takt att världen förändras, och vi bör också vara känsliga för signaler från framtiden om vad vi borde lära oss.
(Musik)
Hanna Norlund:
Kontinuerligt lärande har varit starkt närvarande i samhällsdebatten den senaste tiden, och även i Digivisio-projektet har man bestämt sig för för att föra fram just detta genom samarbetet mellan högskolorna. Målet är att göra det kontinuerliga lärandet mer tillgängligt för olika slags studerande. I höstas publicerade undervisnings- och kulturministeriet den nationella strategin för kontinuerligt lärande vid högskolorna, som fastställer ett nationellt mål om att minst 50 procent av unga vuxna ska avlägga högskoleexamen och 60 procent av de vuxna ska delta i kontinuerligt lärande varje år. Hur tänker du, Ilkka, som rektor för ett lärosäte att vad innebär kontinuerligt lärande i högskolemiljön och hur kan lärosätena bättre skapa förutsättningar för kontinuerligt lärande så att det möter dessa behov, som Sanna väl lyft fram?
Ilkka Niemelä:
Det är säkert en ganska stor och grundläggande förändring, faktiskt, hur man har pratat om och tänkt på högre utbildning. Det är mycket av det som Sanna sa, att vi tidigare tänkt att människor får en universitetsexamen och en högre utbildning i ung ålder och sedan fungerar den livet ut. Nu blir å andra sidan arbetskarriärerna mycket längre, men utöver det sker en snabb förändring. Vi har omvälvningar. Vi har dessa stora utmaningar, och arbetslivets krav och samhällets förväntningar genomgår en stor förändring. Vi har talat om kontinuerligt lärande tidigare och tänkt det som en ökning av utbildningsnivån. De som redan har haft en dålig utbildningsnivå eller vill förbättra den, så låt oss rikta resurser dit. Men vi har nu insett att i denna snabba förändring måste även högskoleutbildade uppdatera eller till och med förnya sin utbildning. Detta har ur individens synvinkel sysselsättnings- och motsvarande effekter och motivationsfaktorer, men ur samhällets synvinkel. Sanna gick riktigt bra igenom det faktum att om vi vill och måste kunna förändras, arbetslivet, företagen, samhället behöver förändras, så görs dessa förändringar genom människor. Den förändringen kräver ofta nya färdigheter. Att detta bara skulle ske genom unga människor som kommer in i arbetslivet är en alldeles för långsam väg i dagens värld och i denna förändring och faktiskt i den kris som vi för närvarande upplever. Därför är det också oerhört viktigt att lärosätena också funderar på hur man snabbare kan göra kompetensförnyelsen tillgänglig för företagen i samhället, så att de stora förändringarna faktiskt kan genomföras. Naturligtvis är unga människor mycket viktiga, men vi behöver hela arbetskraften. Detta kräver ett helt nytt sätt att tänka. Vi har massor av bra innehåll. Vi tar med oss den senaste forskningen, de senaste metoderna till vår examensutbildning. Om vi tänker på saken beträffande dem som är i arbetslivet är innehållet bra, men man måste tänka på hur de är förpackade, i vilken form de erbjuds. Vi har ett bra öppet universitet och därigenom uppnår vi många saker, men ofta när vi pratar om högre utbildning måste vi ännu tänka på att det faktiskt är fråga om expertutbildning, inte en allmänbildande och brett skalbar utbildning. Där måste vi tänka på helt nya verksamhetsmodeller, där man måste kunna rikta utbildningen och hitta rätt publik. Utbudet måste vara sådant att det passar in i arbetslivsmodellen. Det här är ju en helt annan fråga än vår examensutbildning. Faktum är att vi sist och slutligen har en fruktansvärt homogen studentkår. Efter gymnasiet vet vi vad de kan. Det är utgångspunkten. När folk kommer från arbetslivet är alla individer med egen bakgrund och arbetshistoria och vi måste ha flexibla och faktiskt ganska anpassningsbara modeller för att hitta rätt utbildning för rätt behov. Det är dessa saker som vi till exempel i Digivisio försöker hitta lösningar till. Då är det naturligtvis också en intressant fråga hur samhället går med i detta. Allt detta är något som faktiskt kräver resurser. Det skulle vara en mycket svår situation om dessa resurser togs ifrån de ungas examensutbildning, eftersom det skulle ställa två parter mot varandra så att båda lider. Vi har egentligen inte råd att kompromissa med ungdomars examensutbildning, eftersom den är grunden för livet. I själva verket är det den som bär, bestämmer riktning, skapar livshantering och så vidare, men den är också mycket viktig socialt när det gäller integration, möjligheten att få en utbildning. Således måste resursmodellerna för kontinuerligt lärande tänkas ut lite på nytt sätt. I ganska många länder finns förfaranden där finansieringsmekanismer kan kombineras så att det på sätt och vis finns bidrag från den som lär sig, kanske från arbetsgivaren och ofta också från de offentliga myndigheterna. Det att kompetensnivån ökar har oerhört starka multiplikatoreffekter. Det påskyndar denna förändring. På det sättet är det viktigt för planeten, men det är också viktigt för företag i den meningen att utbildning då genomförs där det är ekonomiskt smart, där det finns bra incitament. Det hjälper också företagen att förnya sig, det stärker, det ger nya arbetstillfällen och investeringar. Det har många multiplikatoreffekter. Jag känner att vi fortfarande är i en situation där vi kanske har identifierat behovet av och brådskan med kontinuerligt lärande, men de lösningsmodeller som fortfarande i nuläget övervägs befinner sig i ett tidigt stadium. Detta ur en universitetsrektors synvinkel. Till exempel vid Aalto förnyade vi vår strategi för några år sedan, och man konstaterade att den här typen av kontinuerligt lärande kommer att bli en riktigt stor och viktig uppgift för universitetet. Utexaminerade från högskolor behöver forskningsbaserad, toppmodern utbildning, och vi har gått in för att utveckla den. Men hur vi kan göra det i en sådan skala och takt att vi kan möta dessa stora globala utmaningar är fortfarande en öppen fråga.
Hanna Norlund:
Sanna nickar i alla fall kraftigt här i studion. Vill du reflektera över vad Ilkka sa? Hur tycker du det låter?
Sanna Rekola:
Som en nyttig och nödvändig riktning. Ja, akademiker behöver verkligen det där kontinuerliga lärandet också. Precis det, att det tjänar de mer individuella behoven när människor redan finns i arbetslivet. De har redan en yrkesidentitet och förmodligen en ganska avancerad kompetens i någon viss fråga eller å andra sidan kan det finnas ett behov av att rikta in dem på något nytt. Ur påverkanssynpunkt kan det tyckas bra att det också finns en koppling till arbetslivet och samhället, och det är helt fantastiskt om vi kan utveckla och erbjuda möjligheter att utveckla kompetensen på ett verkligt agilt sätt.
Hanna Norlund:
Vi upplever också en mycket hård global konkurrens om experter. Vi vet att arbetsmarknaden kräver ett brett spektrum av olika expertkunnande nu och i framtiden. Som ni har påpekat förändras även detta kunnande mycket snabbt. Enligt arbets- och näringsministeriets expertgrupps uppskattning kommer Finland att behöva cirka hundratusen nya internationella experter fram till 2030. Sanna, hur anser du att Finlands konkurrenskraft och kontinuerliga lärande hänger ihop?
Sanna Rekola:
Det här är en ganska knivig fråga, men hur jag började strukturera det kanske är att det verkligen är viktigt för Finlands framtid att vi lyckas med den gröna omställningen och har en beboelig planet. Och denna ekologiska återuppbyggnad, som vi snabbt måste ta itu med, tar oss mot dessa mål. Sedan tror jag att Finland är ett land med stor potential eller stor potential att bli en föregångare också i förhållande till de många utmaningar som står framför oss. Detta kan också locka experter från andra håll, så att vi verkligen producerar mervärde inte bara för Finland och stärker Finlands konkurrenskraft, utan gör det också globalt och mer allmänt. Genom experter som kommer hit från annat håll kan det också skalas upp i större utsträckning. Egentligen tjänar alla på detta. Kanske är kontinuerligt lärande här också kopplat till det faktum att om vi befinner oss på gränsen till dessa stora frågor i samhället, som det inte finns några svar på, kräver det naturligtvis att vi utsätter oss för kontinuerligt lärande. Vi lär oss tillsammans, och om man tänker sig att sammanföra experter på hög nivå kommer detta säkert att ge upphov till många typer av lärande. Även här tror jag att samarbete spelar en viktig roll, och även kontinuerligt lärande, för att hitta lösningar på dessa utmaningar tillsammans.
Ilkka Niemelä:
Jag kanske kan fortsätta därifrån och instämma med vad Sanna sa. När man tänker på konkurrenskraft eller sådana här saker känner man att Finland har en ganska stor chans att vara en global föregångare i den gröna omställningen och producera lösningar som har ett stort hållbart handavtryck i världen. Detta kräver satsningar. Detta kräver investeringar på ett sådant där område. Vi har bra förutsättningar för detta och regelverket är sådant att man vågar investera. Jag tror att vi går i den riktningen hela tiden. TKI-lagen till exempel, som nu har trätt i kraft, förpliktar även framtida regeringar att göra en sådan långsiktig plan. Men det som ofta förbises är att de investeringarna, pengarna, då hjälper det egentligen ingenting. För nu tänker vi att, ja, vad gör man med de pengarna, så i praktiken är det expertarbete. Mer än hälften av TKI-investeringarna går faktiskt till mänskligt arbete, TKI-expertarbete. Här kommer kanske även kopplingen till konkurrenskraften. För att pengarna, investeringarna, verkligen ska göra skillnad krävs kompetens och experter, människor. Nu är antalet internationella talanger en av nyckelfrågorna, men det kommer också tillbaka till hur vi nu arbetar för att förnya kompetensen hos de människor som nu arbetar så att de kan delta i dessa viktiga jobb när det gäller investeringar och till exempel i den gröna omställningen. Jag anser att en av de viktigaste frågorna för konkurrenskraften när allt kommer omkring är varifrån dessa experter kommer, och de kommer säkerligen från många ställen. Vi måste höja utbildningsnivån för ungdomar, ge möjligheter till högre utbildning där. Vi måste få internationella experter. Men vi måste också se till att kompetensnivån hos dem som redan är i arbetslivet kan höjas och förnyas.
Hanna Norlund:
En aspekt av den globala konkurrensen är också att högskolorna så att säga också är en del av den globala utbildningsmarknaden och därigenom en del av detta konkurrensutsatta område. Ur din synvinkel, Ilkka, hur ser den globala situationen på utbildningsmarknaden ut för närvarande?
Ilkka Niemelä:
På ett sätt är vi i ett intressant läge. Det råder brist på experter praktiskt taget överallt i världen. Situationen i Finland är på inget sätt unik. Faktum är att befolkningen i utvecklade länder, inklusive Kina, faktiskt vänt sig till nedgång. Åldersklasserna krymper. Följden blir att färre unga kommer ut på arbetsmarknaden och att de större åldersgrupperna å sin sida går i pension och lämnar arbetslivet. Det är en utmanande situation. Egentligen är det bara i Afrika det i huvudsak finns unga människor. Det är därför det faktiskt finns en hel del konkurrens om det inom den högre utbildningen också. Vi bör ständigt tänka på det faktum att när vi gör lösningar i Finland har vi inte någon trevlig lyxhemmamarknad, utan dagens unga ser ganska brett på möjligheterna och väljer intressanta mål. Där måste vi kunna vara attraktiva. Och därför är projekt som Digivisio bra, för då kan vi skapa konkurrenskraft genom gott samarbete och nätverksliknande aktiviteter. En annan stor sak är att mer högre utbildning behövs, men kostnaderna är betydande, så det betyder att utbildningsområdet kommer att digitaliseras på ett betydande sätt. Och då har vi förstås inte pratat särskilt mycket om artificiell intelligens och de möjligheter den medför. Naturligtvis är det också ett hot, men dessa frågor är redan helt klart sådana som sektorn för högre utbildning måste titta närmare på för att se vad som görs. Hur skapar man en intressant inlärningsmiljö. I framtiden kommer det inom flera sektorer att finnas en hybridmiljö, där den fysiska miljön kombineras med den digitala inlärningsmiljön. Den tredje kanske stora frågan är just detta, att vad är att lära sig, vad är utbildning. Det finns dock en ganska stor trend där den egna kompetensen utvecklas mer som en typ av portföljmodell än som en examen. Vi söker lite mindre helheter och på så sätt kompletterar vi vår kompetens. Det är också kopplat till förändringen i arbetslivet och även till denna snabba utveckling. Den nya examen, magisterexamen eller något liknande, har en viss tidsram som krävs för att slutföra den. Och sedan, å andra sidan, hur exakt kan den möta kraven som ställs av det nya projektet. Med andra ord är dessa små kompetenshelheter en stor trend, och på sätt och vis utmanar detta också lärosätenas roll. Vi har haft en examensdriven strategi, och idag är världen kanske sådan att läranden har en portfölj av saker som hen har sammanställt från lite olika källor. Och hur tar då lärosätena på sig en roll i en sådan här värld. Det finns många frågor av den här typen. Kanske är den stora trenden hur högre utbildning eller utbildning i allmänhet lokaliseras på något specifikt ställe. Vilken är den större betydelsen av campus och lärmiljöer. På vilket sätt skapar de konkurrenskraft eller kommer de överhuvudtaget att behövas i framtiden. Jag tror personligen att dessa förändringar just nu, som vi har sett under pandemin, till exempel, har man trott att en hel del saker faktiskt kan digitaliseras, läggas online och skalas. På sitt sätt är det en ganska viktig bedömning, men då kanske man ignorerar nyckelfrågor relaterade till en ung persons utveckling och den sociala aspekten av lärande, som också är oerhört stark.
Sanna Rekola:
Ja, jag tycker att lokaliseringen är ett fruktansvärt intressant perspektiv, och det var vad jag ville ansluta till. Jag tycker också att det är väldigt viktigt att tänka på människan i sin helhet och högskolestudenter eller människor som återvänder för att lära sig, så på något sätt är vikten av interaktionen så stor, särskilt när man tänker på vilka saker vi kanske behöver lära oss, då betonas på något sätt den interaktionen. Jag vet inte om vi nödvändigtvis lyckas överföra allt till den digitala världen på samma sätt. Om man funderar på hur man får experter till Finland, så är det naturligtvis bra om vi kan bygga attraktiva lärmiljöer, så att människor kommer hit och kanske också lär känna vårt samhälle och stannar här. Jag anser att det ur Finlands synvinkel skulle vara bra om vi lyfte fram stabiliteten och tilliten i vårt samhälle och vår rena natur, dessa möjligheter och annat som vi har att erbjuda här. Det är ändå det som skiljer oss från många andra länder, och vi har ett samhälle med ganska låg hierarki som tillåter en mängd olika saker. På något sätt samhället som helhet, låt oss också tänka på det som en sådan här miljö.
Ilkka Niemelä:
Det där är bra att lyfta. Faktum är att det återspeglas i feedbacken och i själva verket också i dragningskraften, att man ser på den globala konkurrensen och tänker på vart de studerande söker sig. Den typen av erfarenheter av kollektivt lärande, konkreta interaktioner, är enormt viktiga i det. Sedan är faktiskt den nordiska sociala modellen och tillitsbaserade system en enorm attraktionsfaktor. Till exempel fungerade denna coronaperiod faktiskt på ett sådant sätt att dragningskraften ökade. Från runtom i världen såg man att det finns regioner och länder där det faktiskt även i en krissituation är möjligt att agera mycket konsekvent och inkluderande och att skapa en säker verksamhetsmiljö där man kan agera smart även i en svår situation, för att inte tala om när det går bra. De nordiska länderna ses i världen som en plats där mycket kan åstadkommas på ett mycket resurseffektivt sätt, och bakgrunden till det är naturligtvis detta regelbaserade, minimalt korrupta samhälle, där man på egna meriter kan föra saker framåt, vilket är väldigt inkluderande. Om man tänker på konkurrenskraft ur denna synvinkel är situationen inte alls dålig. Men det här är bara en sida. Vi måste också kunna satsa på utbildningen i övrigt. Enbart med dessa goda egenskaper i samhället kommer vi inte att åstadkomma konkurrenskraft.
Hanna Norlund:
Vi har behandlat ganska stora saker i det här första avsnittet, och å ena sidan pratat om att vi har en bra och solid grund att utgå ifrån, men å andra sidan påpekade ni väldigt väl att lärande är en förutsättning för en hållbar framtid. Vi måste få olika typer av människor, alla ungdomar och de som arbetar, in i ett kontinuerligt lärande, och det är en förutsättning för att vi ska kunna svara på de förändringar som kommer i vår väg i allt snabbare takt. Sanna, jag tyckte det var väldigt intressant just när du pratade om att dessa megatrender ger oss komplexa frågor som det inte finns några svar på och som vi behöver fundera över tillsammans. Enligt min mening framkom det på flera punkter i denna diskussion att samarbetet, att försöka förstå komplexa frågor tillsammans och hitta sätt att gå vidare tillsammans, vilket är vad Digivisio specifikt försöker göra, fortfarande är vårt sätt att reagera och ett sätt att övervinna dessa utmaningar och hitta lösningar. Det kom dock väl fram att vi står inför ganska stora förändringsutmaningar, men å andra sidan har vi också synpunkter och vi har goda förutsättningar att göra insatser för att lösa även dessa. Detta har varit en väldigt intressant och inspirerande diskussion, och vi hade säkert haft mycket mer att prata om, men just nu tackar jag er så mycket, Ilkka och Sanna, för att ni var med. Det var verkligen intressant att reflektera över lärandets framtid med er. Vad tyckte lyssnarna om diskussionen? Ni kan berätta er åsikt och fortsätta diskussionen med oss på sociala medier med hashtaggen Digivisio 2030. Jag heter Hanna Norlund och det här Oppimisen seuraava luku.