Podcast 
Betydelsen av kontinuerligt lärande kommer att öka i framtiden, men det kan vara svårt att komplettera den egna kompetensen i olika livssituationer. I avsnittet av podcasten diskuterar Milma Arola från Skols och Laura Paaso från Uleåborgs yrkeshögskola om stöd för kontinuerligt lärande, stärkande av en lärande livsstil och att bygga upp kompetensidentiteter. Projektledare Hanna Nordlund är moderator för podcasten.
Podcastens språk är finska.
Lyssna på avsnittet:
Textalternativ till avsnittet
[Musik]
Hanna Norlund:
Välkommen till podden för projektet Digivision 2030, som fördjupar sig i hurdan framtid för lärande vi för närvarande bygger i Finland. Jag heter Hanna Nordlund och med mig har jag olika expertgäster. Det är här Oppimisen seuraava luku.
[Musik]
Hanna Norlund:
Hej, och välkommen till det andra avsnittet av podcasten Lärandets nästa kapitel. Idag diskuterar vi olika typer av lärande individer, hur högskolorna kan stödja olika slags lärande individer och å andra sidan hur lärandet kan ske i alla livssituationer. Idag har jag besök av Laura Paaso, lektor vid Uleåborgs yrkeshögskola, och Milma Arola, projektledare vid Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning, Skols. Välkomna.
Laura Paaso:
Tack.
Milma Arola:
Tack.
Hanna Norlund:
Trevligt att ha dig som gäst, Laura. Du arbetar som lektor vid Uleåborgs yrkeshögskola och studerar konstruktionen av kompetensidentiteter. Vad betyder kompetensidentitet och hur hamnade du i just detta ämne?
Laura Paaso:
Med kompetensidentitet avses en individs uppfattning om sig själv som expert, det vill säga i praktiken vad jag kan, var all min kompetens har ackumulerats och hur jag kan tillämpa den i olika sammanhang. Kompetensidentiteten är kanske speciellt relevant när olika förändringssituationer eller kanske till och med kriser uppstår i arbetslivet. Det egna bekanta och trygga yrket eller arbetsuppgiften kan förändras radikalt eller snabbt, så då behöver vi en ny typ av förståelse av kompetens. Det är kärnan i kompetensidentiteten. Anledningen till att jag forskar i detta ämne är att jag vill vara med och bygga ett arbetsliv där alla kunde hitta sin egen grej och meningsfulla karriär. Det är det jag vill främja genom forskning.
Hanna Norlund:
Tack. Den andra expertgästen är Milma. Vi hälsar även dig varmt välkommen.
Milma Arola:
Tack.
Hanna Norlund:
Du arbetar med kontinuerligt lärande och sysselsättning. Vilka förväntningar har människor i arbetslivet på att komplettera sin egen kompetens idag?
Milma Arola:
Ja. Vi har en ganska ny enkätundersökning om detta ämne, och som regel tycker människor i arbetsför ålder om att lära sig nya saker och är mycket villiga att utbilda sig under sin karriär. Och då är det också bra att komma ihåg att människor också lär sig på andra sätt än genom utbildning. Man lär sig mycket på jobbet. Människor har också ganska olika förväntningar och sätt att lära sig. För en del kanske det är lämpligare att studera saker självständigt. En del vill ha specifika kurser och utbildningar kopplade till den egna arbetsuppgiften och en del lär sig mer genom att göra saker. Det finns alltså många typer av förväntningar liksom det finns många typer av människor.
Hanna Norlund:
Om vi sedan går till dagens ämne, så har vi i Digivision redan från början pratat om de lärande och inte om studenterna, och vi har velat värna om tanken att alla är lärande, oavsett om de är universitetsutbildade eller experter som redan har kommit in i arbetslivet och vill utöka sina egna färdigheter. För er, Laura och Milma, är kontinuerligt lärande och olika typer av lärande individer en hjärtefråga. Om jag börjar med att ställa en ganska stor fråga redan från början, hur kan vi stödja en lärande livsstil och dess framväxt? Hur skulle du, Milma, närma dig det här?
Milma Arola:
Ja. En riktigt stor fråga, och säkert är en lärande livsstil en sådan, vars grund läggs i tonåren, barndomen och skolåren. Tyvärr, om det finns mycket obehagliga upplevelser kan det också få långtgående konsekvenser, även ända upp i arbetsåldern. Men å andra sidan kan denna typ av lärande attityd och glädjen att lära sig skapas också under karriären. För mig är vad som händer på arbetsplatsen också fruktansvärt viktigt, det vill säga att det finns en stödjande atmosfär där du kan brainstorma, kanske göra misstag, ge och få feedback, lära dig genom att arbeta, arbeta i par eller som team. Det är sådana saker som i arbetslivet kanske uppmuntrar oss att lära oss nya saker. Naturligtvis uppmuntrar även kurser, utbildningar och personalutbildningar också till att lära sig nya saker, och det faktum att vi har olika sätt att lära oss nya saker eftersom det även finns olika sorters människor. På utbildnings- och kurssidan är det enligt min mening fruktansvärt viktigt att vi faktiskt har ett brett utbud av utbildningsalternativ för olika människor och livssituationer som passar deras livssituation. Till exempel utbildning i vilken du kan relatera till det nuvarande jobbet och som du verkligen realistiskt kan utföra vid sidan av arbetet. Sätten att lära sig varierar så att det finns något som passar alla. Jag anser att sådana här saker är stödjande. Sedan finns det naturligtvis stora samhällsfrågor, såsom hurdana försörjningsmöjligheterna är under utbildningen. Om du är en heltidsstudent, vad lever du på. Men visst kan man lära sig mycket på kurser eller i arbetslivet utan att vara heltidsstuderande. Ert koncept om den lärande var underbart. Vi är alla lärande individer livet ut.
Hanna Norlund:
Vad tycker du, Laura, om det som Milma pratade om? På ett sätt beskrev hon ganska bra att kompetensidentiteten kan börja byggas redan från grundskolan, men hur tror du att denna lärande livsstil är relaterad till kompetensidentiteten?
Laura Paaso:
Ja. Den lärande livsstilen, jag skulle till och med lägga den ännu tidigare, så att den börjar i den tidiga barndomen. Men på något sätt skulle jag säga att ur ett kompetensidentitetsperspektiv är framtidsorientering och ökad framtidsmedvetenhet centrala. Att vi skulle ha fler situationer där vi tänker på vad framtiden faktiskt har att erbjuda och vilka möjligheter den öppnar upp för oss. Å andra sidan anser jag att kunskapen om eller förståelsen för att samhället och arbetslivet förändras och hurdana effekter det har på arbetslivet eller på arbetssätten eller arbetsgemenskaperna i sig självt skapar en vilja att lära sig nya saker och utveckla den egna kompetensen kontinuerligt. Jag tror att en sådan ökning av framtidsmedvetenhet kan vara en av nycklarna till den lärande livsstilen. Å andra sidan tror jag att nyckeln till en lärande livsstil kanske är den inneboende motivationen eller det att vi på något sätt kan väcka den inre önskan och utveckla förmågan att lära oss mer. Här vill jag också betona att vi är olika. Vi är alla individer, och vi lär oss individuellt. För vissa är kontinuerligt lärande mycket mer naturligt än för andra, och det är ganska bra att inse att för vissa är en lärande livsstil eller inlärningsorientering faktiskt en ganska naturlig startmiljö, och för andra är det lite svårare.
Hanna Norlund:
Ja. Detta är en intressant synvinkel, och just att om vi vill se till att alla, oavsett bakgrund eller utbildning, har möjlighet att lära sig bara individuellt på ett sätt som passar deras egna behov och situation, och då vet vi å andra sidan att saker och ting händer i livet. Våra livssituationer varierar. Milma, ni i JOTPA har precis publicerat dessa forskningsresultat om vad människor i arbetsför ålder tycker om kontinuerligt lärande, och de visar att många skulle vilja lära sig och studera mer, men att det ofta inte sker på grund av utmaningarna med att förena lärande och utbildning med resten av livet. Hur anser du, Milma, att vi kunde ta ännu bättre hänsyn till de olika situationer som de lärande har och hur kan vi se till att lärandet kan kopplas ännu bättre till våra individuella livssituationer?
Milma Arola:
Ja. Det är en mycket bra fråga. I många fall sägs orsaken till utebliven delaktighet vara tid och pengar, och just då hur deltagandet i utbildning kan kopplas till resten av livssituationen. Det kan vara så att arbetet eller familjelivet är hektiskt och då kan det verka ganska utmanande att få en längre utbildning att passa in. Men en lösning kan tänkas vara att vi inte alltid behöver en mångårig examen. Utbildning är ju mycket mer än så. Till exempel finansierar vi på JOTPA kortvariga utbildningar för arbetslivets behov, och då är det inte nödvändigtvis frågan om någon vansinnig individuell investering, inte ens när det gäller tid. Naturligtvis är lärandet alltid en process som tar tid. Men ja, om jag tänker på det ur lärosätenas och utbildningsanordnarnas synvinkel tycker jag att de utbildningarna ska vara sådana att de kan genomföras i reella termer, oavsett om man är i arbetslivet eller på annat sätt aktiv. Vi knyter inlärningsuppgifterna till det egentliga arbetet och ordnar möjligheter att studera vid olika tidpunkter. Vidare kan man ha hjälp av onlinestudier och en mängd andra alternativ, och lyckligtvis finns det många olika typer av dem tillgängliga idag. Naturligtvis måste det finnas flexibla möjligheter, men lärandet kräver ändå alltid lite tid och ansträngning, åtminstone att man deltar i utbildningen.
Hanna Norlund:
Ja. Du nämnde lite om vad universiteten gör och skulle kunna göra, men skulle du ännu vilja fortsätta, Laura, och berätta om hur just högskolorna stöder olika typer av studerande just nu, och vad vi kanske borde kunna göra ännu bättre?
Laura Paaso:
Som Milma sa så erbjuds redan mycket. Vi har många olika fortbildningskurser och det finns specialiseringsstudier och högre yrkesutbildningsprogram och alla typer av öppna erbjudanden och annat som redan finns och som vi i princip eller åtminstone delvis har försökt bygga upp så att det är möjligt att studera dem samtidigt som man arbetar. Det är i princip möjligt. Men kanske skulle jag efterlysa ett behovsbaserat förhållningssätt till sammanvävningen av kontinuerligt lärande och studier. Lite som Milma nyss sade, att jag anser det viktigt för oss universitet att hålla oss uppdaterade om vad det är som näringslivets eller det omgivande samhällets behov av utbildning i allmänhet. Enligt min mening är det avgörande. Å andra sidan, vilka är behoven för att utveckla individuella färdigheter, att känna av det ännu tydligare, och att kunna tillhandahålla olika flexibla, mångsidiga utbildningstjänster. Att slutföra en hel examen är inte nödvändigtvis lämpligt för alla, som Milma just sade, utan olika alternativ behövs. Däremot kan det med tanke på olika förändringssituationer i arbetslivet vara så att du till exempel behöver specifika färdigheter för en viss sak. Sedan anser jag att man i framtiden kanske ännu mer betonar behovet av kompetens som inte nödvändigtvis är direkt relaterad till det egna området eller innehållet, utan även från ett angränsande område eller ett helt annat område, och att flexibla studievägar skulle möjliggöras, där man också kan komplettera den egna kompetensen med kompetensen från ett annat område. För jag ser att den här typen av branschöverskridande kompetens och kombination av kompetenser kan behövas ännu mer i framtiden.
Hanna Norlund:
Ja. Här tog du väl upp det faktum att individens, arbetslivets och arbetsgivarnas perspektiv behöver sammanföras. Vi har under den senaste tiden talat ganska mycket om nedgången i finländska inlärnings- och utbildningsresultat. I våra äldre åldersgrupper ligger vi över OECD-genomsnittet, men utbildningsnivån bland finländare i åldern 25–34 år ligger under OECD-genomsnittet. Enligt undervisnings- och kulturministeriets bildningsöversikt är 78-åringarna vår mest utbildade åldersgrupp. Redan i förra avsnittet av vår podcast pratade vi lite om det nationella målet att minst 50 procent av de unga vuxna ska avlägga högskoleexamen och 60 procent av de vuxna ska delta i kontinuerligt lärande varje år. Men å andra sidan kan det för många vara länge sedan skoltiden, så hur kan sådana människor uppmuntras att engagera sig i kontinuerligt lärande? Vad tycker du om detta, Milma?
Milma Arola:
Ja. Det är sant att om det har gått länge sedan du har studerat själv, kan tröskeln för att studera vara ganska hög. Då kan det vara så att bilden och uppfattningen av vad deltagande i utbildning är kan vara föråldrad. Laura beskrev väl att vi har en mängd olika alternativ idag, men folk vet inte nödvändigtvis om dem. Vår egen undersökning berättar till exempel att särskilt de människor som kunde dra nytta av kunskapen om vilka utbildningsutbyten som finns, om jag ville utveckla mina färdigheter, vad skulle jag göra, till exempel personer med grundläggande utbildning eller personer med lägre utbildningsnivå, har alltså minst kunskaper om utbildningsalternativen, vilket är ganska oroande när vi vet att utbildning ackumuleras bland högutbildade i Finland, liksom på andra håll, och då utestängs en del av gruppen från den. Men vad skulle botemedlet vara för detta, för att få människor att gå tillbaka till skolan och till utbildning. De första stegen är naturligtvis att försöka öka medvetenheten om olika alternativ, om hur man studerar, och faktiskt signalera att du inte alltid behöver engagera dig i fem år, utan du kan få en examen eller kompetens även i små bitar på kortare tid. Då är det naturligtvis ganska viktigt att det under studierna finns handledning, stöd och rådgivning om inlärningsförmåga på inlärningsvägen. Jag skulle säga att dessa är sådana sätt.
Hanna Norlund:
I samband med detta skulle jag kunna fråga Laura gällande det Milma just sa, att det kanske kan finnas en del föråldrade föreställningar om vad studier är, och å andra sidan kanske det är så att dessa examensstuderande är den mer bekanta gruppen vid högskolorna. Hur kan lärosätena bättre ta tag i de kontinuerligt lärande som målgrupp, och vad tror du, Laura, att det betyder med tanke på kundupplevelsen? Vi kanske också tror att de kontinuerligt lärande å sin sida letar efter en viss inlärningsupplevelse, till och med en inlärningstjänst och de här individuella vägarna som ni pratat mycket om, så hur tar man med en sådan målgrupp inom den högre utbildningen?
Laura Paaso:
Lysande fråga. Det finns kanske inte ett enda rätt svar på det. Men jag kanske skulle börja ur synvinkeln att informationen om dessa olika möjligheter är ganska spridd och kan vara svår att få tag på. Det kan vara lite knepigt att bli intresserad av en utbildning om du inte får tillräckligt med information om den eller vet hur du söker efter den. När det finns så många olika tjänster tillgängliga så vore det första steget mot att få folk att tänka tanken att studera någonting att de skulle samlas på ett ställe. En annan poäng som Milma redan berörde lite är behovet av handledning. För närvarande är det våra examensstuderande, och jag talar nu specifikt om lägre och högre yrkeshögskolestuderande, som får karriärvägledning och handledning gällande den egna utbildningsvägen, men för våra studerande för kontinuerligt lärande är tillgången på handledning verkligen ganska liten och utspridd. Jag lekte med tanken att det skulle vara underbart att ha elevhandledare för vuxna som kunde hjälpa till med denna typ av karriärplanering och kompetensutvecklings, eftersom det inte finns något sådant stöd för vuxna på samma sätt som det finns för examensstuderande. Alltså någon form av handledning som skulle hjälpa till att reflektera över den egna vägen framåt. En tredje poäng vore kanske erkännandet av kompetens. Vuxna som kommer till oss från arbetslivet för att studera har ju trots allt redan har en enorm kompetens. De kan ha olika typer av utbildning i bagaget, och särskilt kanske arbetslivserfarenhet och andra färdigheter som inte nödvändigtvis syns på något examensbevis, papper eller certifikat. Ingen har så att säga erkänt denna kompetens, men det betyder inte att den inte existerar. Jag tror att vi inom den högre utbildningen kanske fortfarande befinner oss i vår linda när det gäller att erkänna kompetens. Visst, till exempel befintliga examina tas i beaktande riktigt bra och man kan (oklart) några vissa kurser till exempel, men inget mer än så. Så att erkänna olika kompetenser och hur utbildningsvägar kunde främjas utgående från dessa.
Milma Arola:
Vi likställer lätt kompetens med yrke eller examen. Laura har även skrivit om detta, jag vet. Så människor kanske inte ens tänker på alla färdigheter de har. För människor i arbetsför ålder sker det mesta av det lärandet på jobbet, genom att arbeta, när man löser några svåra kundfall eller utvecklar något nytt, tar på sig utmaningar, gör lagarbete, pararbete. Men när det inte är frågan om målinriktat lärande, sådant om vilket det sägs det högt att nu orienterar vi oss eller nu utbildar oss, och när du inte får något certifikat på det, är det lättare för människor att missa det. Människor har mängder av färdigheter som förvärvats överallt i arbetslivet och i hobbyer och i utbildning, som kan förbli dolda även för människorna själva. Och till handledningsfrågan kan jag tillägga att du väl påpekade, Laura, att de som använder tjänster för kontinuerligt lärande kan sakna handledning. Men när man tänker på den grupp som för närvarande inte deltar i någon läroanstaltsutbildning, dvs. majoriteten av vår befolkning i arbetsför ålder, skulle det vara oerhört viktigt att det fanns någon form av handledning tillgänglig. Reflektionshjälp om hur jag borde inrikta mig och hur jag kan utveckla mina färdigheter för att göra bättre ifrån mig i arbetslivet, för att komma in i mitt drömyrke eller för att möta förändrade kompetensbehov, vad nu än drivkraften är. Lyckligtvis, enligt vår forskning, är det vanligtvis den inneboende motivationen som, Laura, du pratade om tidigare. Men människor utvecklar främst sina färdigheter av eget intresse och entusiasm och från att vilja utvecklas i det ämne de studerar, inte så mycket av yttre tvång. Men naturligtvis, ibland är det det också.
Hanna Norlund:
Precis så. Ja. Här kom det upp många riktigt bra och intressanta saker som jag skulle vilja diskutera vidare, men jag tänker också på vad du sa, och om det också är lite så att vi själva kanske inte riktigt känner igen vår kompetensidentitet. Det är kanske så att vi behöver hjälp eller medveten reflektion över oss själva också. Precis som du sa, Milma, att vi själva kanske inte ens tänker på det vad allt vi vet.
Milma Arola:
Verkligen, ja. Människor har en sådan tendens att vi lätt kan ägna mer uppmärksamhet åt den kompetens som vi inte har än åt vad vi har. Vi tänker ofta på vår egen kompetens när det pågår en utvärdering eller en konkurrenssituation. Söka jobb eller söka till en läroanstalt, ansöka om bidrag eller göra något säljargument någonstans. Då är det lätt att börja spegla det faktum att, ja, jag har inte det här eller det här heller. Enligt min mening är det en sak där man kunde göra en stor förändring, att människor också skulle erkänna den befintliga kompetensen som de har, för det har alla en enorm mängd av. Enligt vår undersökning är det också ganska svårt för människor att berätta om sin egen kompetens, och till det härrör sig ofta kulturella och lingvistiska faktorer, och även tankesättet att är nu denna kompetens en kompetens, om jag inte är bäst i världen här eller om jag inte har en doktorsavhandling i ämnet kan jag väl inte säga att jag kan.
Hanna Norlund:
Precis. Kanske är denna typ av finsk blygsamhet också delvis en del av detta. Men så känner jag också, för att ta tag i det Laura just sa, att om vi inte ens vet vilken typ av lärande som finns och å andra sidan att om det fortfarande finns lite föråldrade föreställningar om vad till exempel att studera på ett lärosäte är idag, så är det just vad vi också har märkt i Digivision. Den största utmaningen för individer som kontinuerligt lär sig, enligt deras egen åsikt, är att utbudet av högskolor är mycket spritt och att det verkligen är svårt att jämföra det. Det är verkligen svårt att få grepp om vad jag faktiskt lär mig och vad jag kommer att kunna göra efter att jag har deltagit i den här utbildningen. Därför är det just det första som Digivision har valt att fokusera på, det vill säga att samla lärosätenas utbud av kontinuerligt lärande på ett ställe, där det lätt kan hittas och därmed också jämföras och väljas ut. Och just att det utbudet och skulle beskrivas på ett sådant sätt att det är relevant ur dessa lärandes synvinkel, att på vilken grund de sedan väljer. Här får åtminstone den första utvecklingen av Digivision tummen upp från Milma också…
Milma Arola:
Ja. Tummen upp från mig.
Hanna Norlund:
…i studion. Kanske skulle jag bara vilja be om att jag, eftersom kompetenshöjning är en så central fråga, ändå skulle kunna fråga hur vi också kan inspirera och uppmuntra människor utan tidigare universitetsbakgrund att ta en titt på universitetens utbud, och att även i ett senare skede av arbetslivet också gå in på vägen mot högre utbildning?
Laura Paaso:
Denna fråga var uppenbarligen riktad till mig.
Hanna Norlund:
Vem som helst får svara. [skratt] Vem som än hinner först.
Laura Paaso:
Om du har någon bra idé för detta, varsågod.
Milma Arola:
Det första jag kommer att tänka på är naturligtvis att ta det i små bitar. Som jag nämnde tidigare behöver du inte äta hela kakan på en gång. Men om det finns den möjligheten att på något sätt, genom små lärstigar och korta kompetens- och inlärningsenheter, bygga en examen eller en del av den eller så, så är det åtminstone ett sätt. Och sedan tycker jag att informationsutbyte naturligtvis är fruktansvärt viktigt. Om vi verkligen kunde få utbudet synligt för människor, att det här är vad som finns och det här kan du lära dig med oss. Jag vill också påpeka att när vi är så olika som lärande individer så tror jag personligen att det är en del av orsaken bakom det att utbildningen ackumuleras bland de högutbildade, det vill säga att en viss grupp människor tror fruktansvärt mycket på lärande och är ivriga att lära sig, medan det för vissa kanske inte är så attraktivt. Enligt min mening måste man också fundera på om utbildningen som erbjuds är sådan att den upplevs som attraktiv. Det finns sätt att lära sig genom att göra och icke-skolliknande metoder. Vår undersökning visade också att vissa människor önskar sig lärande som inte är skolliknande. Med andra ord nya sätt att utveckla den egna kompetensen. Så jag tror att det skulle vara bra om vårt utbildningsutbud också hade något liknande inom den högre utbildningen, och det finns det just nu naturligtvis, men det kunde finnas ännu mer.
Laura Paaso:
Kanske kan jag ta fasta på det där med icke-skolliknande metoder och titta på det ur ett kompetensidentitetsperspektiv. Jag tror starkt på att var och en av oss har denna unika kompetensidentitet inte bara som individ, utan också som en gemensam eller social och interaktiv process. Enligt min åsikt kan kontinuerligt lärande å andra sidan också vara en gemensam kompetens och gemensam förnyelse tillsammans med andra, till exempel med den egna arbetsgemenskapen eller med ett team. Kanske kan det vara kärnan för det icke-skollika. Kanske vi kunde bygga upp sådana kompetensutvecklingshelheter där till exempel arbetsgemenskaper börjar bygga upp gemensamma processer för kompetensutveckling i samarbete med högskolorna, där högskolorna inte bara skulle fungera som genomförare av utbildningen, men kanske också som en facilitator och partner i utvecklingsprocessen. På något sätt skulle vi tillsammans med arbetsgemenskapen eller organisationen börja bygga upp kompetensutvecklingshelheten i större utsträckning än bara enskilda riktade utbildningar. Den här typen av helheter skulle kanske kunna vara en lätt inkörsport till högre studier. Och jag tror verkligen att den kraften finns i gemenskapen. Ingen av oss utvecklar våra färdigheter på egen hand i en bubbla, utan det behöver alltid finnas människor omkring oss, det kräver att vi lär oss och reflekterar tillsammans och det krävs även kamratstöd.
Hanna Norlund:
Ja, och kanske behöver vi ibland andra människor som säger hej, Laura, du är bra, du är riktigt bra på det här. Och Milma, du behärskar massor av saker bra. Är vi också ibland för kritiska till vår egen kompetensidentitet?
Laura Paaso:
Ja. Vi är kritiska och vi är blinda. [skratt]
Milma Arola:
Precis. Det var bra det du tog upp, att vi ofta behöver andra människor att fungera lite som en spegel till den egna kompetensen. Det kan vara just i denna direkta form, där man som berömmer en annan person eller ger feedback. Vad bra du drog det där. Det är underbart att du vet så mycket om den här saken. I en sådan situation märker vi vår egen kompetens, när någon ber en om hjälp, eller om man märker att kollegorna pratar med en och berättar saker, att man är en bra bra lyssnare. De egna kompetenserna kommer fram genom interaktion. Eller om man blir ombedd att vara med i arbetsgrupper eller den här typen av saker. Eller när vi hamnar i en för oss okänd miljö, då tar vi det ofta väldigt mycket för givet att vi känner till vår egen kompetens, att alla andra vet dessa saker, så vad skulle nu jag. Men sen om vi tar en helt annan miljö, där det finns människor med helt olika bakgrund, då kanske vi också inser värdet av vår egen kompetens. Se där, jag har mycket tyst kunskap, som inte alla andra har. Jag tycker det var en riktigt bra poäng, Laura, just den där gemenskapen, en underbar idé. Det är så det ska vara, för lärande är ju en kollektiv och interaktiv process. Det inte bara en individuell väg, såsom vi enkelt och traditionellt kanske kan tänka. Sådant här samarbete till universitetet nu då, och konteringarna till Digivision. [skratt]
Hanna Norlund:
På sätt och vis hör jag er säga att vi inte bara behöver nya former av utbud, utan kanske också nya former av samarbete, till exempel mellan universitet och arbetsgemenskaper. Vi har också traditionellt tänkt att de kontinuerligt lärande är människor som har varit i arbetslivet under en längre tid och som befinner sig i någon förändringspunkt och sådant, men vi har nyligen pratat i Digivision om det faktum att inlärningslivsstilen för kontinuerligt lärande och förmodligen också konstruktionen av kompetensidentiteten skulle kräva att faktiskt redan när vi är på gränsen till de första inlärningsupplevelserna och till exempel då högskolorna bedriver examensstudier, så borde vi redan nu börja tänka på oss själva som kontinuerligt lärande. Vi borde få människor in på vägen mot kontinuerligt lärande från en mycket ung ålder. Hur tror ni, vilka skulle vara de tre viktigaste sakerna som bör tas i beaktande för att få våra barn och ungdomar att redan från början bli kontinuerligt lärande individer?
Laura Paaso:
Du bad om tre.
Hanna Norlund:
Ja. Tre. Om du kommer på fler kan du säga fler.
Laura Paaso:
Tja, jag tog redan upp det tidigare, det där med framtidsorientering. Det är kanske en sådan sak som vi inte gör så hemskt mycket ännu åtminstone. Ja, jag har jobbat både på andra stadiet och i högskolor, och vi håller inte medvetet på med framtidsorientering så hemskt mycket. Vi tänker inte så mycket på vad framtiden kommer att föra med sig och vilka möjligheter den kommer att medföra, eller å andra sidan heller behovet av kompetensutveckling. En sådan förstärkt framtidsorientering kunna vara en tydlig sak.
Milma Arola:
Ja, och då kanske jag tänker att om det var nummer ett, så kommer jag nu med nummer två. Vi kan göra så.
Laura Paaso:
Detta återspeglar samarbete. [skratt]
Milma Arola:
Ja. Så här lär vi nu oss tillsammans. Och vad var nu min tvåa igen. Jag anser att det skulle vara fruktansvärt viktigt att få människor, oavsett ålder, oavsett om det är i tidig barndom eller skola eller högskola eller på den professionella sidan, att stärka tron på sin egen förmåga som lärande. I mitt eget arbete ser jag hemskt mycket onödig brist på tro. Och när man får det att gå upp för människor att jag kan och jag tror och litar på att jag är en lärande individ. Vi är alla lärande, ständiga lärande, vare sig vi gillar det eller inte. Det är något som medvetet bör byggas upp för människor under hela skolkarriären. Har du en tredje?
Laura Paaso:
Jag har en tredje, och den är faktiskt kopplad till nummer två. Jag vill lyfta fram identifieringen av den övergripande potentialen och medvetenheten om den. Du sa tidigare att vi är väldigt bra på att identifiera kompetensbrister eller kompetensbehov, men vi är ganska blinda för vad vi är bra på, var vi är starka. Det jag är mycket glad över är att vi för närvarande har en sådan här styrkeinriktad fostran inom småbarnspedagogiken och i de lägre årskurserna inom den grundläggande utbildningen. Därifrån kommer det att komma generationer som redan är riktigt medvetna om sina egna styrkor. Men de vuxna och ungdomar som kanske just nu reflekterar över sina egna karriärvägar och olika alternativ är kanske inte är särskilt medvetna om sina egna styrkor som helhet och om sin kompetens. De kan vara ganska blinda för det och de kan ha upplevelser som, ja, jag kan ju inte riktigt någonting eller jag är inte riktigt bra på någonting. Så medveten identifiering och artikulering av kompetenser och styrkor. Kanske artikuleringen är det viktigaste där. Den kommer inte av sig själv, utan kräver vägledning och stöd. Det kanske inte finns tillräckligt med färdiga ord för det.
Milma Arola:
Jag skulle kunna fortsätta på det där. Förresten, jag har en fjärde poäng som jag kom att tänka på nu. Men jag fortsätter med att säga att framgångsrika arbetsplatser och arbetsgemenskaper leder till styrkor. Det vill säga, jag ser att någonstans har det redan kommit till arbetsplatserna lite, att man erkänner styrkor. Man tänker inte att Laura behöver veta allt, utan man tänker att vi har ett team på tre personer här, och tillsammans vet vi mycket mer än någon av oss tillsammans. Man ser var styrkorna hos människor är och leder dem istället för att fokusera på kompetensluckor. Traditionellt genomförs kanske kompetenskartläggningar på arbetsplatser, där man konstaterar allting människor inte vet och funderar hur i hela friden man ska överbrygga dessa klyftor. Det är typ av ett helt annat sätt att tänka än att, hej, det här gänget kan göra det här, låt oss använda dessa styrkor så här. Men den fjärde poängen som kom till mig. Nu kommer jag inte ens ihåg frågan, men jag har svaret klart. [skrattar] Det slog mig på från denna digitala vision att när det finns samarbete mellan högskolor ser jag det på något sätt som fruktansvärt viktigt att hela tjänsteutbudet skulle vara synligt för den lärande. Vi utgår inte ifrån att vi vill ha tillbaka dig hit, eftersom du har studerat med oss en gång, utan vill se att detta utbildningstjänstutbud används i stor utsträckning. Enligt min mening kräver detta att universiteten också samarbetar och ser att den utbildning som universiteten erbjuder ligger på en bricka från vilken du kan välja den mest lämpliga utbildningen för dig själv och den som passar din livssituation.
Hanna Norlund:
Hej, tack till er. Det har varit ett riktigt bra samtal. Vi kunde nog ha fortsatt med detta ganska länge. Men ni kom med några mycket vidgande perspektiv, som förmodligen kommer att bidra till mycket reflektion både inom Digivision men förhoppningsvis också för lyssnarna mer allmänt. Det som särskilt stack ut för mig var först och främst att det förmodligen är bra för var och en av oss att tänka på och vara mer medvetna om vår kompetensidentitet och därmed också använda andra människor för att identifiera och stärka den. Framtidsorienteringen var en annan, och det hänger säkert på hur vi balanserar arbetslivsbehoven med de individuella behoven, för ni tog ändå starkt fram den inneboende motivationen. Vi talade ganska mycket om tron på vår egen förmåga och det styrkebaserade tillvägagångssättet också, men å andra sidan bara att vi också måste veta vad som erbjuds och det måste bara vara lättillgängligt och de enskilda vägarna måste skapas och kanske också den nya typen av samarbete mellan universitet och arbetsgemenskaper. Sedan att även tänka på utbudet för kontinuerligt lärande individer. Ni påpekade just att de tjänster som vi erbjuder för examensstuderande faktiskt inte nödvändigtvis är tillgängliga för de kontinuerligt lärande, och ändå är de lika viktiga där. Kanske ibland ännu viktigare, ifall det var länge sedan du studerade och det kanske är svårt att uppfatta vad du ska göra härnäst. Riktigt intressanta poänger för oss alla att begrunda. Tack så mycket, Laura och Milma, för att ni kom till vår podcast och diskuterade. Lyssnarna kan också fortsätta diskussionen på sociala medier med hashtaggen Digivisio2030. Jag heter Hanna Norlund och det här var Oppimisen seuraava luku.
[Musik]