Podcast 
Även pedagogiken står inför en förändring när digitaliseringens betydelse i allas våra liv ökar. Vilka möjligheter medför digitaliseringen för lärande och utbildning? Hur förändras lärarens roll? Vi söker svar på bland annat dessa frågor tillsammans med experter inom digital pedagogik när vi välkomnar Hanna Teräs från Tammerfors yrkeshögskola och Teemu Leinonen från Aalto-universitetet som gäster i vår podcast. Projektledare Hanna Nordlund är moderator för podcasten.
Podcastens språk är finska.
Lyssna på avsnittet:
Textalternativ till avsnittet
(Musik)
Hanna Norlund:
Välkommen till podden för projektet Digivision 2030, som fördjupar sig i hurdan framtid för lärande vi för närvarande bygger i Finland. Jag heter Hanna Nordlund och med mig har jag olika expertgäster. Det är här Oppimisen seuraava luku.
(Musik)
Hanna Norlund:
Det är här det tredje avsnittet av podcasten Lärandes nästa kapitel. Idag behandlar vi framtidens pedagogik och pratar bland annat om digital pedagogik, framtidens lärmiljöer, lärarrollen och hur den kommer att förändras. Med mig i studion har jag Hanna Teräs, filosofie doktor och överlärare vid Tammerfors yrkeshögskola samt Teemu Leinonen, professor och doktor i konst vid Aalto-universitetet. Välkomna.
Hanna Teräs:
Tack.
Teemu Leinonen:
Tack.
Hanna Norlund:
De senaste åren har lärosätena tagit ett väldigt stort digitalt kliv. Hur känner du, Hanna, som universitetslärare, att vad har vi lärt oss ur pedagogisk synvinkel?
Hanna Teräs:
Det där är en riktigt bra fråga. Ibland får jag känslan av att har vi tagit ett digitalt kliv eller är vi på en digital trampolin, där man studsar bra, men hur ska vi gå vidare. Men jag tror att erfarenheterna från de senaste åren, särskilt med coronapandemin, och hur den plötsligt tvingade alla att flytta till onlinemiljöer mer eller mindre över en natt, så en av de viktigaste lärdomarna som kommit ut av det är nog att övergången till webben ännu inte är digital pedagogik i sig. Det visade att det finns liksom fickor där dessa saker löper riktigt bra, men å andra sidan avslöjade det också svagheter och brister. Man såg många nödlösningar. Jag tror att det vi har lärt oss av detta nu är att, hej, man måste verkligen planera det här. Att lägga PDF-filer i en online-inlärningsmiljö är ännu inte digital pedagogik. Jag hoppas vi lärt oss detta.
Hanna Norlund:
Teemu, du är professor i ny mediedesign och lärande vid institutionen för medier vid Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur. Ditt område är specifikt digitala lärmiljöer. Om du kunde ta upp en av de mest inspirerande innovationerna i inlärningsmiljöer just nu, vad skulle det vara?
Teemu Leinonen:
Tack. Innovation är ju ett intressant begrepp, eftersom det innefattar att något redan på sätt och vis har implementerats. Innovationer är bara de saker som förblir levande. Och om man tänker på inlärningsmiljöer ur den synvinkeln, och det har lite att göra med denna coronatid, så är det faktum att videokonferenser normaliserades naturligtvis någon form av innovation, det vill säga särskilt Zoom som kom och gjorde en sådan sak möjlig. Jag tänker naturligtvis på teknik, eftersom jag kommer från den sidan av design, i avseendet att den inte ska störa människor. Det ska vara så enkelt och funktionellt att det inte tar tid att ställa in saker. Det ska så lite som möjligt störa vår tid tillsammans, vårt görande, undervisande och lärande. Videokonferenser har definitivt slagit igenom nu då de fungerar sömlöst från din bärbara eller stationära dator. Praktiskt taget alltså från en bärbar dator, där det finns en främre kamera, som också är en sak (-) som har kommit.
Hanna Teräs:
Det där är faktiskt riktigt bra, att tekniken inte ska störa det man håller på med. Samma sak i lärande och alla typer av teknikassisterade inlärnings- och undervisningssituationer, att det inte ska störa det man håller på med.
Teemu Leinonen:
Ja. En annan sak, om vi tänker på något som ännu inte är en innovation, men som snart kan vara det, så vi håller nu på och gör forskning om 360-videor och hur man streamar dem. Vi kommer alltså till en sorts digital tvilling, det vill säga vi går till något utrymme och så är det live. Det är typ en 360-videokonferens, så jag tror att det i något skede blir en innovation. Så egentligen nästa steg från videokonferensen är att studenterna kommer till Aalto-universitetets labb i en 360-video och de har friheten att röra sig och även göra saker lite.
Hanna Norlund:
Okej. Så det där är kanske sättet att gå vidare i nästa fas och inte stanna kvar på den digitala trampolinen med våra nuvarande videokonferenser. Vi har ett riktigt intressant ämne, och det finns så många saker som är intressanta att prata med er om. Vi har pratat mycket om att arbetslivet och lärandet genomgår en ganska stor förändring just nu. Hurdana saker anser ni utmanar pedagogikens utveckling just nu?
Hanna Teräs:
Det där för en ju omedelbart till tematiken för kontinuerligt lärande, och du talade om den förändringen i arbetslivet och det förändringstryck som kommer därifrån. Det har ju nu lett till mycket prat om kontinuerligt lärande i lärosätena. Undervisnings- och kulturministeriets strategi för kontinuerligt lärande har nyligen publicerats, och detta är nu helt klart något som utmanar oss, och det väcker frågan om detta nu på något sätt påverkar pedagogiken och vad som är pedagogiken för kontinuerligt lärande. Hurdan ska den vara. Vi har tänkt på detta ganska mycket hos oss också. Jag ser två saker som är särskilt utmanande där. Det finns förmodligen fler, men två kommer jag omedelbart att tänka på. Idén om kontinuerligt lärande är verkligen är nödvändig och bra. Att se till att man har rätt sorts kompetens vid rätt tidpunkt på rätt plats och konkurrenskraft och så vidare, men det finns en risk att det tänkandet leder till ett mycket splittrat kompetensbegrepp. Då blir att beställa en lärandebyggsten som att beställa mat från Wolt. Med andra ord förminskar det vad lärande, kompetens verkligen är, och då också utmanar det den pedagogiska planeringen, att vad är nu det här. En annan ganska praktisk sak är att detta ytterligare utvidgar målgruppen för vilken typ av lärande som kommer till oss. Vilken typ av bakgrund har de. Vilka är deras egna mål. Vilken typ av studieteknik har de. Det kan finnas många olika typer av människor som studerar samma sak för helt olika ändamål. Dessa saker utmanar den pedagogiska planeringen, och hur man får den att tjäna dessa olika målgrupper samtidigt. Lägg till hybrider och allt till det här, så det är inte en enkel soppa för läraren. [skrattar]
Hanna Norlund:
Ja. I Digivision, där har vi specifikt valt att först utgå ifrån målgruppen för kontinuerligt lärande och att göra en tjänst där dessa individer enkelt kan hitta lärosätenas utbud av kontinuerligt lärande. Vi har kommit fram till att det är en ganska annorlunda målgrupp som lärosätena behöver ta emot på något sätt, kanske på ett nytt sätt. Men vad tycker du, Teemu, om utvecklingen av pedagogiken och varför är pedagogiken så viktig överhuvudtaget?
Teemu Leinonen:
Jag kanske kan fortsätta lite och relatera till detta. När jag själv huvudsakligen arbetar inom utbildning som leder till en examen, där på den formella sidan, skulle jag naturligtvis vilja säga att det finns två stora uppgifter. Den ena har att göra med pedagogik, det vill säga undervisning eller utveckling av lärande, som möjliggör kontinuerlig utbildning. Det vill säga att man har god inlärningsförmåga, att man sedan kan lära sig i sina kontinuerliga studier eller i samband med arbetslivet. Det är värt att investera i att få människor att bli bra elever. Det är en pedagogisk utmaning på vår examensutbildningssida. Den andra har å sin sida att göra med att vi kan och lär oss mycket utan någon utbildning, vilket är lite av ett farligt område. Detta informella lärande är en väldigt stor del av våra liv och utvecklingen av våra attityder och åsikter och övertygelser. Hur man får människor att… Jag gillar själv att prata om att uppfostra, att uppfostra på högskolor eller i universitet verkar lite konstigt kanske, men att få dem att växa till kritiska informationssökande. Även om de inte skulle komma att ta del av det kontinuerliga lärande som erbjuds, så om de skulle studera skulle de ha en sådan förmåga. Det vill säga att söka efter information och bedöma dess tillförlitlighet och kunna extrahera den kompetensen därifrån själv. Det är fruktansvärt viktigt, eftersom den kanalen är öppen hela tiden och man kan hitta alla typer av smörja där. Många bra saker hittar man också. Man kan utveckla sig själv hur mycket som helst, för det globala biblioteket finns i fickan hela tiden, men det krävs en hel del färdigheter att använda det.
Hanna Norlund:
Under tiden ska jag fråga Hanna att du sa tidigare att göra allt precis som man alltid gjort det och bara flytta vissa saker till PDF, att det ännu inte är ett digitalt kliv och att det inte är en tillräcklig nivå. Vi pratar just nu om digital pedagogik och å andra sidan om pedagogik ganska långt sida vid sida och överlappande, så är de samma sak?
Hanna Teräs:
Å ena sidan tycker jag att det är bra att man pratar om dem överlappande, för bra pedagogik är bra pedagogik, oavsett vilken typ av lärmiljö det är. Å andra sidan är det bra att prata separat om digital pedagogik, eftersom det leder in dig på tanken om att det är annorlunda. Det kan behöva utformas annorlunda än vad vissa ansikte-mot- ansikte-undervisningssituationer behöver. Den har sina sidor att det talas om dem överlappande. Kanske en term eller ett begrepp relaterat till digital pedagogik som nu har börjat odlas mer under de senaste åren är, hur det nu går på finska, lärandedesign. Learning design. Med andra ord kräver det ofta mer framförhållning och ett pedagogiskt manus för att åstadkomma en bra webbaserad undervisning eller undervisningsplanering.
Teemu Leinonen:
Ja. Jag håller med. Dessa begrepp kommer och går. Jag tänker på pedagogik, och nu behöver vi inte bli pedagoger här, men att jag tycker det är ett mycket bredare filosofiskt förhållningssätt till undervisning. Sen har vi det där, som ju är lite dött också, didaktiken som begrepp, som jag tror kunde vara bättre att prata om digididaktik…
Hanna Teräs:
Det skulle det.
Teemu Leinonen:
…som skulle inkludera planeringen. Nu finns det en ny miljö som behöver planeras annorlunda. Jag har varit väldigt antididaktisk i min egen karriär eftersom jag tycker att [skratt] hur någonting lärs ut är helt irrelevant, för det viktigaste är hur människor lär sig. Detta är en sådan liten strid som har utkämpats. Men jag har kommit att uppskatta det faktum att någon tänker på goda didaktiska färdigheter.
Hanna Teräs:
Ja. Nu kommer motreaktionen från pedagogen. De lär sig bättre när du har de goda didaktiska färdigheterna. [skrattar]
Teemu Leinonen:
Ja. Färdigheterna. Ja, men didaktik har varit relaterad till olika discipliners sätt att undervisa. Historia lärs ut annorlunda än biologi. Det är så disciplinspecifikt. Men jag tror att det är instrumentspecifikt, att digital didaktik kan vara ganska bra…
Hanna Teräs:
Jag gillar det.
Teemu Leinonen:
…som kunde läras ut.
Hanna Teräs:
Pedagogik är ju, som du sa, mycket mer än bara en verktygslåda.
Teemu Leinonen:
Ja, och även knep hur man ska använda digitala verktyg eller hur man illustrerar något i biologi eller historia eller gör något själv och så vidare.
Hanna Teräs:
Nu lanserar vi begreppet digididaktik.
Hanna Norlund:
Ja. Jag tänkte att vi skapade ett nytt koncept helt i början här. Sedan då jag tänker på den här diskussionen ur lyssnarnas synvinkel, så just det faktum att pedagoger och insatta människor förstår väl vad du pratar om, men den kontinuerligt lärande individen kan ha svårt att förstå digididaktik och sådana här begrepp. Det är nog också viktigt att vi hittar begrepp och sätt att berätta om saker så att man förstår vad vi menar.
Hanna Teräs:
Ja. Och så behöver de kontinuerligt lärande individerna inte veta om pedagogik eller didaktik. Detta är för lärare och planerare av undervisning som erbjuder dessa utbildningar. De måste förstå dem.
Hanna Norlund:
Ja. Teemu, du pratade faktiskt redan om att vi ju lär oss hela tiden. Det behöver inte vara så formellt hela tiden, men vi lär oss hela tiden, och jag tyckte det var en fruktansvärt bra idé just för att vi faktiskt, när vi blir bra på att lära oss, då kan vi mycket bättre lära oss på egen hand. Men om vi talar om inlärningsmiljöer, så bara det faktum att lärande kanske alltmer sammanflätas med vårt arbete, våra liv, och inte lägre är någon form av separat eller fristående aktivitet, vad betyder det då ur inlärningsmiljöns synvinkel? Hurdana lärmiljöer kommer vi att ha i framtiden?
Teemu Leinonen:
Jag nämnde 360-videokonferensen. Den är relaterad till den autentiska miljön, vilket innebär att eleverna lika enkelt kan studera i den arbetsmiljö i vilken man jobbar i deras bransch. Det vill säga att det inte längre sker i de faciliteter som universitetet tillhandahåller, utan sker i den autentiska miljön. Jag tror att sådant här kommer att uppstå. Nå, naturligtvis, bara för att berika och göra det intressant, så tillåter det ju alla typer av virtuella besök på olika platser, skogsresor och så vidare, från den egna miljön och också vice versa. Så igen, universitetsanläggningar har ett visst värde. Det är en akademisk miljö, och där finns en viss uppsättning normer och ett visst tillvägagångssätt. Då och då kan man komma på virtuellt besök från arbetsplatsen till föreläsningssalen eller universitetslabbet, där specifik forskning utförs. Det fungerar på båda sidor, det vill säga att studenter kanske kan närvara i en autentisk arbetsmiljö eller i det omgivande samhället, men sedan även från omgivande samhälle till universitetets digitala tvilling.
Hanna Teräs:
Och det är förmodligen också värt att notera, särskilt för många som studerar vid ett universitet, att universitetet en är autentisk miljö. Många kommer också att arbeta i en sådan miljö.
Teemu Leinonen:
Det är sant. Ja. Men det skulle nog vara helt bra även för dem att veta vad som…
Hanna Teräs:
Kanske.
Teemu Leinonen:
…händer i den så kallade verkliga världen. [skratt]
Hanna Teräs:
Nå, det där är, ja.
Hanna Norlund:
Vilken den verkliga världen nu är för oss. Ja.
Hanna Teräs:
Detta är den typ av debatt som förmodligen har förts mycket mellan universitet och yrkeshögskolor också.
Teemu Leinonen:
Den har säkert förts speciellt hos er.
Hanna Teräs:
När vi har dessa autentiska inlärningsmiljöer som denna på yrkeshögskolan har vi använt sidan över hela världen, och arbetslivsperioder och autentiska projekt och just dessa skogsresor du nämnde [skrattar] definitivt. Men på vilket sätt allt detta däremot är i en digitaliserad värld, hur det då kommer att se ut. Vilken typ av hybridmodeller är födda, då är det med en intressant fråga.
Teemu Leinonen:
Av det där kom jag att… Alltid när man pratar om dessa saker och om universiteten så förutsätts det att man där måste lära sig arbetslivskunskaper och så vidare, så jag är lite kritisk till det. Jag tycker att när du tar examen från universitetet borde du ha förmågan att gå till arbetsplatsen och säga att en hel del av de saker ni gör här är helt enkelt dumma. Det vill säga att de skulle ha den senaste kunskapen och förståelsen för området att de kunde utmana företaget. De möter inte de behov som finns nu, utan förnyar snarare företaget.
Hanna Teräs:
Det där är riktigt bra. Det påminner mig om att jag själv också tänker på det sättet när vi till exempel talar om lärares digitala kompetens. Detta låter som om det går i riktning mot tangenten härifrån, men på ett sätt är där samma idé. Varför är det alltid så att någonstans där ute finns något som vi borde reagera på. Är det inte snarare så att var ska framtiden och framtida aktörer växa om inte i högskolor. Varför kan vi inte ha en så proaktiv attityd och fundera lite på hur vi vill att det ska bli. En av den högre utbildningens funktioner borde också vara att reformera samhället.
Teemu Leinonen:
Precis. Roligt. Jag var på forskningsledighet i våras, och besökte Bogotá, Colombia, i några månader, och de har ett sådant här franskt system, att det finns en notarie som accepterar officiella papper. Vi var tvungna att göra något sådant beträffande barnens resande, och kontoret är sådant att [skrattar] det sitter åtta ungdomar där, förmodligen akademiker utexaminerade från juristutbildningen, som har sådana handskar på sig, eftersom de sitter och stämplar dessa papper. När du ser på den processen, att de tar pappret, skickar det vidare till nästa, som skriver in det i en dator. Sedan tas det in i ett sådant låst utrymme, och sedan går det därifrån, någon går för att hämta det och tar det till övervåningen, där notarien med den stora stämpeln finns. Och han sätter den stämpeln, och sedan kommer papperet tillbaka därifrån, och igen sätter ett par andra juniorer stämplar på det. Jag började nästan gråta det när jag också var där på universitetet och insåg att dessa personer tagit examen från ett universitet som är väldigt modernt, bra och fungerar precis som dessa. Men ingen har modet att säga till, gå upp och säga, herr notarie, jag skulle på en vecka [skratt] kunna göra denna process till fem procent av vad vi gör nu, vilket skulle vara mer meningsfullt för våra kunder såväl som för oss anställda. Men de har inte det modet, och det handlar bara om några inomhusjobb, och sedan underkastar de sig det. Men med exakt samma verktyg och digitalt har de jobbat där på universitetet. Naturligtvis finns det maktstrukturer och annat, men det är bara att dessa universitet inte lär dig jobbet, hur man slår en stämpel, utan de studerar juridik och så vidare. Men då uppstår inte den pedagogiska attityden som skulle få en att våga gå och säga, hej, låt oss göra det här helt annorlunda.
Hanna Norlund:
Det har varit en mycket intressant diskussion. Ni har påpekat starkt att de av oss som håller på och lär oss inom högre utbildning bör kunna förnya oss och på ett sätt färdigheterna att lära sig lära sig. Å ena sidan har vi i Digivision haft en hel del diskussioner om att lärare just nu upplever många nya typer av tekniska möjligheter, nya typer av arbetssätt som borde kunna tas i bruk, och å andra sidan att vi får allt mer heterogena elever med olika färdigheter. Även denna ekvation bör lösas. Vad tycker ni om det, att dessa nya typer av inlärningsmiljöer, som Teemu också talade om, vilken typ av förmågor kräver de av lärare å ena sidan och av lärande å andra sidan?
Hanna Teräs:
Åtminstone gällande lärare återvänder vi till detta pedagogiska tänkande. Jag har själv jobbat med digitala lärmiljöer i snart 25 år, och hela tiden har det liksom präglats av det faktum att när dessa kommer, då finns det utbildningar och de utbildningarna är för lärare, att så här lär du dig att använda det ena och det andra. Det är bra, men vi borde komma ur det och visst har vi redan gjort framsteg. Lärarnas beredskap att använda digitala verktyg betyder inte i första hand att när man klickar på det så händer det, utan det att använda verktygen på ett pedagogiskt meningsfullt sätt. Det är den nivå som redan borde börja uppnås i dessa personalutbildningar. [skrattar] Inte så att någon visar, klickar på det här och sedan tar man det här hit och här öppnar man det här breakout-rummet och sedan så här och så här. Så förbi det och mycket mer vikt och tänkande mot digididaktiken. [skrattar]
Hanna Norlund:
Och är det verkligen samma sak, som du sa, Teemu, baserat på dina erfarenheter utomlands, att just vi på högskolorna ska ha samma mod att säga att, hej, det här är nu ett dumt sätt att göra saker eller att vi inte längre kan göra det här? Men vi kanske borde ta upp om det är att höja ambitionsnivån också, och att vi inte vill göra det på det sättet, utan att vi borde tänka pedagogiskt på ett helt nytt sätt?
Teemu Leinonen:
Så är det säkert. Gällande det tror jag förstås att det i pedagogiskt tänkande också finns olika krafter eller olika visioner och olika syn på hur väl detta kan skalas. Man vill ha effektivitet på ett sätt som gör att kvaliteten minskar ifall det skalas och så vidare. Sådana här ännu ganska obesvarade, svåra frågor. Som sagt, och låt oss nu använda varumärket Zoom, för det är nu bara så överlägset vad gäller videokonferensundervisning, så när det gäller att lära ut saker på Zoom, som jag var tvungen att öva på under coronapandemin. Jag hade en sådan masskurs, och eftersom jag också haft mycket att göra med dessa inlärningsmiljöer, då tänkte jag, ja, det är en hemsk utmaning för mig att tävla med Netflix och Instagram om de här kandidatstudenterna, ungdomar mellan 19 och 22 år, hur jag lyckas hålla deras uppmärksamhet. Och sedan kom jag på didaktiska metoder. Alltså en, som är fruktansvärt bra, så små uppsättningar frågor som kan kastas dit direkt. Folk började ju tröttna på breakout-rum, det vill säga eleverna avlägsnade sig omedelbart om de sattes i ett breakout-rum. Men att aktivera dem genom att bara göra en enkät som de sedan diskuterar under den egna föreläsningen. Ni svarade på det här och det här sättet. En så enkel aktiveringsmetod. Och sedan en till, som jag bestämde. Och naturligtvis, när de är konst- och designstudenter, då passar det dit också, så jag sa att du måste göra anteckningar med papper och penna och ta en bild och sedan submitta eller skicka dit. Uploada. Blir hela tiden på engelska.
Hanna Teräs:
Submitta. Uploada.
Teemu Leinonen:
Submitta. Uploada. [skratt] Skicka till online-inlärningsmiljön. Jag fick alltså sådana från varje föreläsning. Jag gick inte igenom dem, men det är föreläsningsanteckningar. Och jag gav råd och berättade om forskningsdatan, att det bästa sättet att studera och ta anteckningar är med penna och papper, och eleverna tackade för det fruktansvärt. Det fick dem att fokusera. De lyssnade. De var närvarande för att de hade något att göra, och då blev konkurrensen med andra mer intressanta innehåll på samma skärm lättare.
Hanna Teräs:
Ja, och det vet man ju själv också, att vem orkar verkligen lyssna på en personaldag på Zoom.
Teemu Leinonen:
Ja. Jag tycker det är lite så att tvång är den bästa konsulten ibland. Det vill säga att kursen inte kan slutföras utan att ha handskrivna eller tecknade anteckningar av varje föreläsning. Det var ett krav.
Hanna Norlund:
Du kanske redan delvis gick in på det ämne som jag skulle vilja tala om. Under coronapandemin vet vi, om vi nu sedan var på en digital trampolin eller om vi lyckades ta ett digitalt kliv, men det var ändå en ganska stor förändring i hur vi arbetade. Till exempel har Tammerfors universitet publicerat en studie om högskolestuderandes välbefinnande under coronavirusets första våg, och den fann att sökandet efter socialt stöd från medstudenter, från lärare minskade, betydelsen av sociala medier ökade, och till exempel en studie av SAMOK fann att välbefinnandet och även motivationen bland eleverna minskade under distansundervisningen. Så hur kan vi i denna digitala värld värna om gemenskapskänslan och interaktionen och också se till att alla hålls med?
Hanna Teräs:
Ja. Det där är definitivt vad som hände, och nu när vi har varit på campus igen, när man undervisat tredjeårsstudenter, inser man att dessa personer inte har varit här förut. Det är liksom riktigt dramatiskt. Dessa personer har bara varit någonstans i Zoom och sånt. Jag tror att en av de lärdomar jag har lärt mig av detta är att för vissa är det bra. Jag fick precis i morse, jag läste feedback från en lärarstudent som sa att det var fantastiskt att dessa studier kunde göras online. Han skulle inte ha kunnat genomföra dem annars. Sedan finns det andra för vilka det inte passar alls. Jag anser att särskilt de som gör sin första examen, som ännu inte har dessa inlärningsfärdigheter, som fortfarande växer som människor i ett så viktigt utvecklingsstadium, vilket ofta är fallet i början av en högre utbildning, anser jag att vi bör acceptera att allt inte kan vara digitalt. Mänsklig interaktion, även om det också kan göras i digitala miljöer och kunde göras bättre än ofta är fallet idag, kommer det aldrig helt att ersätta det faktum att vi kan vara i samma utrymme. Och det är vad vi borde värna om, att vi inte i vår digitala entusiasm och frenesi och enorma Zoom-entusiasm får för oss att driva allt online.
Teemu Leinonen:
Jag håller verkligen med om det. Det kan till och med kanske vetenskapligt, eller åtminstone kan man ha en hypotes om att vi kroppsliga, och utan kroppslig samhörighet lär vi oss inte att lösa konflikter. Vi lär oss inte heller att älska varandra.
Hanna Teräs:
Precis.
Teemu Leinonen:
Vi är holistiska kroppsliga varelser, med ett autonomt nervsystem och saker känns och så. Särskilt i utvecklingsstadiet, i vilket universitetsstudenter ändå också är. När allt kommer omkring utvecklas hjärnan fram till 27–28 års ålder, den formas enormt, och först sedan utvecklas till exempel kontroller eller sådana saker. Jag är nog definitivt för fysisk närvaro. Även här är det lite av samma sak, att man måste vara ganska noga med att eleverna kan känna att det här skulle vara bra för dem, men att de inte nu vet vad som är bra för dem. [skrattar]
Hanna Teräs:
Precis så.
Teemu Leinonen:
Det är inte studentorienterat om vi låter dem göra på ett visst sätt för att de själva vill det.
Hanna Teräs:
Precis. Vi kan fråga, nå, vad tyckte ni. Nå, det är samma sak som när man frågar eleverna vad de tyckte. Ganska mycket tycker man faktiskt om föreläsningskurser och flervalsfrågor. Eftersom det är…
Teemu Leinonen:
Är det vad vi borde göra.
Hanna Teräs:
Det är inte särskilt krävande.
Hanna Norlund:
Så det där är också, inte sant, att fostra.
Teemu Leinonen:
Det är just den pedagogiska sidan.
Hanna Teräs:
Ja, och det tar verkligen hänsyn till, eller så borde vi ta hänsyn till, det faktum att lärande och utbildning i hög grad är det och att växa som person och att vi blir sociala och socialt kapabla människor. Så det finns så mycket mer i detta än att bara tanka det doktrinära innehållet.
Teemu Leinonen:
Ja. Sedan finns det också den kontinuerliga utbildningen och det informella lärandet, att när jag har ett problem, ring upp en vän. Du ringer din klasskamrat och frågar hur skulle du hantera detta. Det är trots allt vår nationella tillgång, att även konkurrenterna ringer varandra för att se hur problem ska lösas.
Hanna Norlund:
Låt oss sedan gå lite in i ekosystem- och plattformsvärlden. Digivision handlar också om att bygga ett ekosystem för ekosystemlärande och för hållbart lärande i framtiden, särskilt i samarbete mellan lärosäten. Så när Teemu du sa att vi ringer upp en vän och att vi vet hur man gör saker tillsammans. Naturligtvis är den andra sidan av det, den andra sidan av plattformarnas ekosystem redan idag, att våra elever får tillgång till en riktigt stor mängd olika innehåll också när det gäller kvalitet. Säkerligen mycket olika innehåll, var och en med sina egna inlärningsförmågor och förmågor. Vad tycker ni, hur klarar sig högskolor i en sådan här ekosystemvärld och varför ska människor komma just till en högskola för att lära sig?
Hanna Teräs:
Enligt min mening har den senaste diskussionen redan berört det faktum att när det verkligen gäller mer än bara antagandet av vissa doktriner. Då kunde vi även prata om innehållet. Alltså det här är en oerhört bra sak och det är riktigt bra och användbart att ha ett sådant ekosystem, en plattform, vilket det nu är. En portal, alltså. Vad är det på finska? [skrattar] Det måste väl finnas ett ord.
Teemu Leinonen:
Plattform.
Hanna Teräs:
Plattform. Så att det finns någon plattform där du enkelt på samma plats kan hitta vad du letar efter. Men saken med det är naturligtvis att du behöver veta vad du letar efter, och ofta är situationen att vi inte vet vad vi inte vet. Om jag hade fått bygga min examen i tiden skulle jag ha utelämnat några saker eftersom de verkade mödosamma eller för att jag inte förstod varför de var viktiga eller för att de annars inte var frestande. Så det här är problemet.
Teemu Leinonen:
Det är en riktigt bra poäng. Och sedan examen, då den är tre plus två eller vad det nu är, då har ju någon redan kuraterat innehållet.
Hanna Teräs:
Precis det.
Teemu Leinonen:
Och ändå har de någon form av logisk ordning att hur bitarna byggs på tidigare saker. Då blir det till en sådan aristotelisk god dikt eller en berättelse om helheten. Jag undrar vad jag ska använda här som jämförelse, kanske matlagning. Så kocken vet hur man bygger måltiden, och tar man då alla ingredienser och äter dem som sådana, så är det inte samma sak. Det finns något i det som gör det till en helhet. Den andra saken är en lite pedagogisk fråga, att uppnå entusiasm för det egna området, som sedan leder dig till kontinuerligt lärandet och att älska det egna fältet, följa det, titta på de senaste sakerna. Ständigt utvecklas inom sitt område. Vara en aktiv informationssökare och delta i diskussionen i relation till olika yrkesorganisationer och så vidare. Att vara så intresserad av sin egen grej att man orkar göra det.
Hanna Norlund:
Så är det så att högskolor är lärandets kockar?
Teemu Leinonen:
Nå, så kan man också se det. Ja. Eller designers. Det där inlärningsdesign är ganska bra. Det är vad läroplansarbete handlar om, att vi tänker på vad helheten är. Det har didaktiska val, och sedan har det konventioner relaterade till disciplinen eller yrket och utmanandet av dem.
Hanna Teräs:
Denna analogi kan ännu dras till nästa nivå och man kan fundera på om vi är McDonald’s-kockar eller Michelin-kockar. Letar vi efter en enorm skalbarhet och standard eller något som…
Teemu Leinonen:
Förändrar matkulturen.
Hanna Teräs:
Ja. [skratt]
Hanna Norlund:
En alldeles utmärkt metafor. Ja. Om vi tänker på att vi i Finland verkligen vill göra den bästa pedagogiken i världen, och i Digivision har ett ganska stort antal pedagoger från högskolor funderat på vad som kommer att bli den bästa pedagogiken i världen. Om vi vill göra det, vad tycker ni då att universiteten ska fokusera på just nu?
Hanna Teräs:
Och nu kommer den platta bollen. Detta har nämligen inget direkt med digitalisering eller ens pedagogik att göra, men enligt min mening bör fokus ligga på att skapa utrymmen för dialog, skapa utrymme, tid, platser för möten, för diskussion, för att problematisera fenomen, även digitalisering, och för utbyte av idéer och genuin delaktighet. Enligt min mening härrör god pedagogik, vare sig den är digital eller icke-digital eller vad som helst, från något sådant. Annars är det som att transportera vatten någonstans ifrån för att hälla det i en brunn. Kulturen borde istället möjliggöra det. Det var därför jag gick lite dit nu, närmade mig den vägen runt hörnet. Det känns som att vi har så bråttom och det kommer att finnas tryck utifrån och alla möjliga nya förväntningar och nya digitala grunkor och att vi har gått in i en typ av reaktivt tillstånd. Och för att vi ska komma tillbaka till det proaktiva tillståndet, där det också finns möjlighet att reformera samhället och för den här typen av utbildningsuppgift som får en att växa som människa, tror jag att detta krävs. Det kräver dialog och utrymme för tänkande.
Hanna Norlund:
Teemu då?
Teemu Leinonen:
Ja, vi är överens [skratt] om nästan alla saker. Förvirrande. Jag minns att jag en gång skrev en gemensam artikel. Var det månntro någon grej för framtidsutskottet. En sådan där det fanns några sådana här scenarier. Det var kanske tio år sedan. En av dessa var ett studiecirklarnas Finland, där alla skulle ordna studiecirklar, vilket är en klassisk dialogisk undervisningsform. Något liknande har jag själv kunnat implementera i min undervisning under coronatiden. På samma masskurs, som nu hade 70 studenter, delade jag in dem i grupper om fyra, och de fick göra en videouppsats. Även den instruerade jag och även tvingade, igen var tvånget en bra konsult. Det fanns uppgifter som att de skulle e göra en sorts teamavtal, där de kom överens om vad var och en gör och de undertecknades korrekt och hur man löser konflikter. Men så var det också sådana här saker som att de skulle träffas ansikte mot ansikte, vilket jag tyckte var en fruktansvärt bra idé eftersom man inte kunde träffa hela gruppen, men det var okej att träffa fyra elever. Det vill säga att träffas ansikte mot ansikte, och då kunde de till exempel vara tvungna att ta en gruppbild, var de nu träffades, på något café. Sedan måste ett PM göras för varje möte, och det PM:et hade tre punkter. Vad vi har gjort, vad vi kommer att göra härnäst, om det har varit några problem, och det skickades in igen. Med andra ord, inom den kursen försökte jag bygga små dialogiska studiecirklar och även naturligtvis välbefinnande för studenterna , så att de inte stannar där i sin egen studentlya invid Zoom. Den uppskalades på sätt och vis också. Även om det fanns 70 studenter så jobbade de i grupper om fyra, och sedan gjorde de dessa videouppsatser och sedan såg vi på dem tillsammans och de andra studenterna ställde frågor. Men att hur vi kan samordna den här typen av studiecirklar, där vi skulle ta itu med något lite mer ihärdigt. Det är ganska svårt när vi är så jäkla upptagna…
Hanna Teräs:
Precis det.
Teemu Leinonen:
…påstås det. Eller det är vi ju, men kanske borde vi bara ha modet att bestämma själva om vår egen tid bättre.
Hanna Teräs:
Lämna lite ogjort. Sa jag det högt? [skratt]
Teemu Leinonen:
Att göra de viktigare sakerna först, och sedan först de andra.
Hanna Norlund:
Tack för att ni bestämde er för att spendera er tid på att komma hit som mina gäster. Detta har varit en helt fantastisk diskussion. Vi har pratat om trampoliner och digitala fickor och digididaktik och vad som helst. Men det som kanske stack ut mest för mig är att även om vi pratar om digital pedagogik, pratar om lärande, så får vi inte förenkla det för mycket, utan komma ihåg att lärande innebär att lära sig att lära sig och vissa av dessa sociala färdigheter, lära sig att leva, bete sig i samhällen, och dit hör sedan det digitala. Det är kanske helt bra att vi pratar om digital pedagogik, så vi kommer ihåg att det handlar om de saker Hanna tog upp. Där finns planeringen och det pedagogiska manuset, inlärningsdesignen. Vi måste komma ihåg att vi inte bara flyttar saker ur den fysiska världen, utan att vi tänker. Och Teemu har tagit några helt lysande exempel här under diskussionen om hur du själv också har tillämpat dem med dina egna lärande. Men att vi kommer ihåg att vi inte bara är digitala människor, vi är de förkroppsligade människorna som också behöver veta saker i sina egna kroppar och lära känna andra människor. Kanske är det just utifrån det ni sade, att högskolorna kan ta på sig rollen att vara lärandets Michelinkockar som tar på sig det pedagogiska ansvaret. Och ta ansvar, inte bara för färdigheterna och inte heller bryta ner lärandet i för små helheter , utan kanske våga ta med ur den pedagogiska synvinkeln att dessa saker måste sammanfogas och läras ifall man vill lära sig vissa färdigheter. Även om vi är elevorienterade betyder det inte att vi ger all makt till eleven, utan att vi också tar med vår egen kompetens till det som är bäst för eleven. Det är också elevcentrering att vi tänker på vad som är bäst för eleven. Och att vi kommer ihåg att om vi vill göra den bästa digitala pedagogiken i världen, så innebär det just utrymmen för social interaktion och möjligheter att också stanna upp och tänka på saker. Riktigt bra perspektiv, bra exempel och även underbara nya koncept. Tack så mycket för att ni kom och delade era fantastiska tankar med våra lyssnare.
Teemu Leinonen:
Tack för inbjudan.
Hanna Teräs:
Tack.
Hanna Norlund:
Och vi kan fortsätta att diskutera ämnet på sociala medier med hashtaggen #Digivisio2030. Jag heter Hanna Norlund och det här var Oppimisen seuraava luku.